Konrad Olsson

En svältfödd globetrotter njuter av minsta gatubrus

Anlände just till London. Irrade ut ur London Bridge-stationen tillsammans den eminente fotografen Peter Cederling, med vilken jag kommer genomföra morgondagens stora intervju- och fotosession till ett av Icons vårnummer. Och så fort jag tog några steg på trottoaren, passerade en designad ölbar, bländades av en tutade cab som körde emot mig på fel sida av vägen, höjde blicken och såg en gigantisk kon till skyskrapa växa fram upp i himlen, och därmed kände den där kittlande känslan av storstad, urban exotism, förgänglig upplevelseiver och bara ren och skär reseglädje, så insåg jag hur länge sedan det var jag företog mig en riktigt ordentlig upplevelseresa. 

Förutom den intensiva tredagarsvistelsen i Istanbul var det Italien senast – sista veckan i april, sista veckan som frilans och sista veckan innan vi på allvar satte igång den monumentala bergochdalbana som är Icon. Det första trekvartsåret som redaktör har varit svindlande roligt, intensivt lärorikt, stundtals hejdlöst stressigt, och det har till stor del utspelat sig i Stockholm, på luncher, i barer, under pressfrukostar, över frilansfikor, samt framförallt vid skrivbordet i vårt redaktionsrum på femte våningen i Bonnier Tidskrifters hus på Sveavägen. Det intensiva flängande som var 2010 års sammantagna resande göre sig icke besvär i 2012 års upplaga av undertecknads yrkestillvaro. Resa gör man som frilans, eller möjligtvis som inredningsreporter med hotellreportage som en huvudsaklig syssla.

En redaktör på en av Sveriges mest textintensiva tidningar ägnar sig åt just det – text. Spånar idéer till, researchar, lägger ut beställningar på, tar in frilansleveranser av, ger feedback på, tar in nya leveranser av, ger ännu mer feedback på, redigerar, skriver bildtexter till, mejlsar fram en ingress framför, samt slutligen rubriksätter personporträtt, reportage, resejobb, krönikor och notissidor. 

Det är fantastiskt roligt. Men det är inte att resa. 

Vi irrade oss iväg längst Southwark Bridge Street, gick åt fel håll vid en korsning, började fippla papphammaraktigt med kartappen i Iphone och lyckades slutligen hitta fram till hotellet. På vägen stannade jag till och bad Cederling ta en bild på mig. För även om jag bara är här i ett knappt dygn, som till stor del spenderas dödstrött på ett hotellrum, samt förhoppningsvis pigg, alert och samlad under en intressant intervjudag, så ska jag åtminstone ha en löjlig tummenuppbild med mig hem till Sverige som minne.

It’s the little things…

Jag längtar till New York i maj. Den resan är i alla fall oåterkalleligt inplanerad och inköpt.

Nya Icon, full av stilsäker läsning

Icon nr 1/2012 har nu nått tidningshyllorna. Däri finns en massa mumsig läsning, bland annat ett 12 sidor långt porträtt på Monica Förster, Sveriges internationellt sett största möbelformgivare, som gjordes av undertecknad och den eminente, hårt arbetande fotografen Björn Terring under en ljummen höstdag i Milano i november. Ut och köp!

View high resolution

Märkligaste leveransen från Stack Magazines hittills: DOR – A journal of Romanian Nonfiction.

View high resolution

Nu är det officiellt: Refused återförenas 2012. Coachella Music & Arts Festival 13 och 20 april, samt Way Out West 9-11 augusti.

Knasse på Nyhetsmorgon

Helt snabbt bara. I morse, någonstans före eller efter att den där duden vann fem millar på Triss, spelade A Heavy Feather på Nyhetsmorgon. Titta här och här.

Claes Britton blåser hänsynslöst liv i den insomnade gonzotraditionen

Claes Britton, mannen bakom det legendariska modemagasinet Stockholm New, numera creative director i egna reklambyrån BrittonBritton, gör på kort tid (nåja, ett år…) sitt andra inhopp som skribent i den svenska gratisutdelade konsttidskrriften Artlover. 

I det nya numret, ute i går, skriver han en 20 (!) sidor lång redogörelse av en konstöppning i New York av den tyske konstnären Carsten Höller, med vidhängande bilder av Pierre Björk. 

Att läsa Claes Brittons alkoholstinna och skabröst ordrika reportage är möjligtvis en utmaning för många. Själv har jag nu, efter att ha plöjt hans två reportage skrivna för designmagasinet Forum för några år sedan (tillgängliga här), samt hans texter för konstmagasinet Artlover, börjat förstå hans reportagemässiga storhet som en svensk Hunter S Thompsson. Framför allt är han väldigt rolig.

Britton skriver med en febrigt utsvävande formuleringsvilja, och i varje reportage är det lika mycket – eller mer! – han själv som är huvudpersonen som ämnena eller personerna han porträtterar. Allt sköljer med i hans texter, från upptakten till att han skriver artikeln, flygresorna till destinationen han ska, samt de ingående skildringarna av hans många gånger hejdlösa alkoholkonsumtion. Där Thompson vävde in allehanda kemiska substanser som pikanta detaljer i sina texter håller sig Britton således till den svenska spriten. 

Att utan vidare bakgrundskoll på karln läsa en enstaka text kan möjligtvis uppfattas stötande. Men om man tar in samtliga texter efter varandra uppenbarar sig en stor svensk skribent och författare, som har modet att inte bara skildra ämnet han är satt att skriva om, utan även alla detaljer, kringscener och kuriosa som man själv skulle utelämna. 

Ta denna passage som ett varnande eller inbjudande exempel (beroende på vilken sida av smakbaken man tillhör), där han mitt i en passage om ett Carsten Höller-konstverk gör en utvikning om den svenska samekulturen.

Jag delar vidare med Carsten en särskild svaghet för renen. Under mina lappländska expeditioner — de har blivit åtskilliga genom åren — har jag utvecklat ett förhållande till detta kanske inte så intelligenta men sympatiska, godtrogna kreatur till vilkets hela arbetskapacitet, kroppsliga resurser och själva väsen lappdjävlarna, eller, för att uttrycka mig mindre oborstat och politiskt obscent, den samiska urbefolkningen förmätet anser sig äga ensamrätt, utan att för detta självpåtagna privilegium löna renen på annat vis än genom att jaga densamma med skotrar, crossmotorcyklar, fyrhjulingar, amfibiebandvagnar och helikoptrar över fjällvidderna, fånga den med lasso runt hovar och halsar enligt åldrig, utdaterad sed, skära den i öronen, svältföda den vintern igenom i polarskogen och slutligen slakta, stycka och strimla den enligt konstens alla regler och idissla dess torkade muskler som vore de någon djävla tuggtobak där de driver omkring och leker subarktiska cowboys »på fjället» på oss stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalares bekostnad för att sedan smälta dem i sina missnöjda tarmar och skita ut dem miserabelt stinkande på någon obskyr ljungtova bortom jokkröken. Fy fan! Min nästa lappländska expedition blir en straffexpedition!

Bloggnytt

“Jag tänker på en scen i Whit Stillmans film ‘Last Days of Disco’ där en rollfigur går hem och hälsar på en annan. Den sistnämnde sitter och stryker skjortor – en aktivitet som får den förstnämnde att längtansfullt fästa blicken i fjärran och berätta om tiden då han blivit befordrad och unnade sig att låta någon annan kema och stryka skjortorna. ‘For a brief time, I had that’. For a brief time.”

Anna Hellsten – i min mening en av landets mest välskrivande skribenter, en svensk Joan Didion – har börjat blogga igen, här om att bli utlasad från Sydsvenskan, något som ger den glädjande och mycket lovande bieffekten att hon börjar frilansa igen. 

***

“Jag delade upp i set om 10 för att inte dö”

Kalle Wahlström gör 225 burpees, lika många som antalet kommentarer han fick av sina läsare dagen innan. Dessutom testar han att träna bakis. Som sagt, bästa träningsbloggen just nu.

***

“Känner mig som yoghurt som skakas innan servering.”

David Sandström fortsätter blogga om artistkarriären

Umeå i mitt hjärta

Jag var i Umeå för några veckor sedan, och förutom den bisarra upplevelsen av att ha sitt eget nördskrynklade ansikte stirrandes på en från tidningsställen så fort man klev in i stadens många sko- och klädbutiker (det brukar besökas en del när frugan och bonusdottern åker med upp, det är något med deras övertro på Umeås konfektionsutbud) så gled mina tankar mest till den stora omdaning som tycks ske på flera hörn i staden.

Kvarter rivs, hus ska resas, namnkunniga arkitekter tycks besöka staden i sällan skådade svärmar. Förutom att det Henning Larsen-ritade Konstnärligt Campus tycks vara hyfsat färdigställt längs älven, att Thomas Sandells badhus är på väg att resas på min gamla gymnasieskola Mimers idrottsplan, samt att mina tonårs hetaste minigalleria Kungspassagen står inför en omfattande omdaning (inklusive ännu en “skyskrapa” där det tidigare stod ett vackert funkishus) så är det stora projektet naturligtvis det kommande kulturhuset Kulturväven, ritat av de begåvade norrmännen Snøhetta, polotröjorna bakom operahuset i Oslo. 

Bortsett från namnet (kom igen, det låter ju som något obehagligt som man blir intrasslad i, en säckväv som kväver en med dammiga dansuppvisningar och obesökta poesiaftnar…. Umeå Kulturhus hade funkat, rakt på sak) så låter ju detta som en fantastisk satsning. Exakt vad det kommer fyllas med har jag inte riktigt koll på (här verkar dock finnas en komplett lista) men det är underbart att det ens sker, inte minst eftersom den gudsförgätna parkeringsplats som är Umeås vackra kajkant nu börjar användas till något mer mänskligt bejakande än bilförvaring. 

Extra roligt är att den begåvade inredningsdesignern Erik Nissen Johansens byrå Stylt fått uppdraget att inreda både restaurangen i Umeås Kulturhus, samt det närliggande och även det snart helt omgjorda Stora Hotellet. 

Men den kanske roligaste lilla detaljen i detta ombygge, som kantats av mången protester och bråk, är att ett gammalt kulturskyddat (?) hus har räddats från att rivas medelst förflyttning…. till kajen!

Där stod det, som ett gammalt kök som ställts ut på gatan efter en Vasastans-renovering – ensamt, uttjänt, oönskat, men ändock räddat, i väntan på oklar slutdestination. 

Bilden av en stad i förändring har sällan varit tydligare. 

Överblivet hus utanför Hamnmagasinet.

Här ska det bli kulturhus! I bakgrunden: snart helrenoverade Stora Hotellet. Fantastiskt vackra de där tinnarna, som gjorda för ett storytelling-drivet livsstilshotell.

Här ska det bli ny Kungspassage. I förgrunden: Umeås hjärta/smiley/GB-logga.

Bonusbild: älgen på nyrenoverade Rex. 

Icon #3

Icon #3 har kommit. Däri skriver jag ett längre porträtt på byggentreprenören Oscar Engelbert, som ställer upp exklusivt för Icon och berättar om sina planer på att resa ett 170 meter hög Herzog & de Meuron-ritad skyskrapa i Hjorthagen. Oscar kan mycket väl vara den som kommer laga Stockholms amputerade förmåga att uppföra arkitektur i världsklass. 

Ut och köp!

Det svåra andra numret

Vill bara dela med mig av denna bild som inte hamnade i reportaget i Nöjesmagasinet. 

Jag tycker den är oerhört vacker. Andra numret av Icon (2011) och andra numret av Flare Fanzine (2000). Jag är omåttligt stolt över båda. 

Tack Bobo!