Det har varit alldeles för tomt och ihåligt tyst här på bloggen ett alldeles för långt tag, men det berömda livet tycks gripa allt hårdare tag om mig och min dyrbara tid. Familjeliv, familjeplaner, släktsammankomster och annat som hör jordelivet till upptar tillvaron till bristningsgränsen, utöver den tid man ägnar åt arbete så klart.
Min i Los Angeles boende yngsta lillebror var här för några veckor sedan, en omtumlande upplevelse som dokumenterades ymnigt på mitt Instagram-konto. Det var nämligen hela sju år sedan han var i sitt moderland senast (på grund av visumomständigheter som är för långa och långtråkiga för att förtälja här), vilket föranledde en hel del unika situationer. Har man lämnat Sverige vid 19 års ålder har man ju således inget vuxet liv att återvända till, och bara en sån sak som att gå på Systembolaget blev en händelse utöver det vanliga. Denna exil har också gjort att brorsan lider av alltför knapert svenskt ordförråd, och även om det inte är något fel på uttalet slutar det allt som oftast med att vi två sitter och pratar engelska med varandra framåt småtimmarna – något som kan förvirra omgivningen. Två bröder, uppvuxna i Umeå, som inte kan tala svenskt klarspråk med varandra?! Skärp er, liksom! Men det går helt enkelt fortare för honom att diskutera film, medier och andra viktigheter på det språk vilket han lärt sig facktermerna på, varpå jag själv, som inte klarar av ett tvåspråkigt samtal, hakar på.
En sak kan jag dock rapportera, och det är att jag och min älskade hustru i ett möjligvis överilat tillstånd förra helgen började buda på ett sommarställe i skärgården – och vann! Plötsligt står vi nu med en tomt på vackra Utö, med en lockande sjöglimt som är en blivande sjöutsikt och ett coolt trähus från 1931 på tomten, samt en fullständigt sedan två år tillbaka övervuxen djungel till trädgård att tukta ner till behaglig nivå. Det är en dröm, verkligen, men också ett projekt som sjösatts som inte på något sätt går att ana slutet på, särskilt som vi ansträngde budgeten så pass att några större renoveringar med utomstående arbetskraft är uteslutet den närmsta tiden. Man får kavla upp ärmarna själv, något som jag antar kommer vara en djupt karaktärsdanande upplevelse. Mina tankar går, möjligtvis förutsägbart, till att starta en blogg om processen och jag får återkomma om så blir fallet.
Annars försöker jag mest vänja mig vid denna nya situation att dagspendla medelst båt fram och åter till kontoret under denna sista arbetsvecka innan semestern. Det har varit en del tid att döda och jag tänkte försöka ägna den närmsta tiden åt att tips om lite grejer här på bloggen. Fast helst ser jag nog att ni loggar ut härifrån och njuter av sommaren.
Fellow dagspendlare på Utö.
Två bröder i Gamla Stan.
Tre bröder i Umeå.
