Konrad Olsson

Att släppa på fegheten

Fyra skjortor strukna, en väska att packa.

Tidigt i morgon bitti flyger jag till syd-Frankrike för att göra ännu ett av dessa fantastiskt roliga stadsporträtt för Residence. En av de viktigaste sakerna att packa blir Bobo Karlssons episka och evigt underhållande resereportagesamling Urban Safari. 

Jag minns första gången jag skulle göra ett resejobb för Residence. Det var till ett avlägset litet familjehotell i sydtyrolen i norra Italien och jag hade aldrig skrivit ett resereportage förut. Jag var nervös. Som vägledning hade jag med mig en text om Sao Paolo som Bobo skrivit i Residence något nummer tidigare. Jag tänkte att om jag bara följer några av hans exempel borde det ordna sig. 

Det gjorde det också, hyfsat, även om jag sedermera insåg att det aldrig går att kopiera en stil. Man har sin egen, den spricker fram, oavsett om man vill det eller inte.

Men metoden att plöja text för att skapa text finns kvar. Ibland behöver man en instigator, något som tänder gnistan i sitt eget seende och skrivande. Så vet jag att Bobo själv jobbar.

Jag hade förmånen att träffa honom i våras, på en cocktailgrej på Operabaren som anordnades av Claes Britton, en annan skrivande förebild. Plötsligt ser jag Bobo där i vimlet, och jag kunde inte annat än att stega fram som en annan fanclubtonåring, presentera mig och säga: “jag är ett stort fan! Varje gång jag ska göra ett resereportage läser jag lite av dina texter för att komma igång.”

Till min stora glädje berättade han att han själv arbetade på precis samma sätt. Varje gång han ska häva ur sig ännu ett av sina intensivt och hårt packade textsjok så laddar han upp med en trave Rolling Stone och Vanity Fair.

“För att liksom släppa på fegheten”, sa han, och jag tänkte att det låg något vackert och trösterikt i den delade erfarenheten.

Tack Bobo.

Liten matblogg från Vårberg Centrum

Vi drog till Kungens Kurva i lördags, blev besvikna på den sugiga loppisen utanför entrén och tog bilen till Vårberg Centrum för att stilla behovet där. Fyndade träpall för 50 kronor och några svenska månadstidningar från 1950-talet.

Lunchen intogs på Bekhal Kebab, som serverade en av de absolut bästa shish kebaber jag någonsin ätit. Det är något med kryddningen och grillytan på köttet som gav en unik smak. Kostade 80 spänn. Noterade även…

…att nästan alla gäster, till skillnad från oss, åt sin kebab utan ris och liksom vek in kebaben och den grillade tomaten i det medföljande, nanliknande brödet.

…att nästan alla gäster, till skillnad från oss, drack yogurt som måltidsdryck.

…att nästan alla gäster, vilket man kan se på bilden ovan, tvättade händerna i ett handfat till höger om läskkylen. Sympatiskt.

…att nästan alla gäster ställde sina tallrikar, assietter och brödkorgar i små prydliga högar när de ätit klart, så det blev lättare för diskplockaren att städa undan. Sympatiskt. Vi följde självklart det goda exemplet.

Så, vid nästa Ikea-besök: skippa McDonalds och köttbullarna, ta bilen fem minuter västerut och få en högkvalitativ matupplevelse. 

Bekhal Kebab. Vårberg Centrum. Tel 08-710 10 56.

Franco

Fascinerande porträtt på James Franco i New York Magazine häromsistens. Killen verkar ju helt hypomanisk!

Efter att ha haft en puttrig Hollywood-karriär som hunk-for-hire bestämde han sig för att skaffa sig en utbildning härom året. Han tog in på UCLA… och fick mersmak. För närvarande går han fyra utbildningar (tre i New York, en i North Carolina), är aktuell med sju filmer (inklusive kommande Allen Ginsberg-biopicen Howl), samt skriver romaner och regisserar egna projekt som en del i skolverksamheten. 

“This fall, at 32, before he’s even done with all of these, he’ll be starting at Yale, for a Ph.D. in English, and also at the Rhode Island School of Design. After which, obviously, he will become president of the United Nations, train a flock of African gray parrots to perform free colonoscopies in the developing world, and launch himself into space in order to explain the human heart to aliens living at the pulsing core of interstellar quasars.”

…ironiserar Sam Anderson och tecknar ett av de mest intressanta personporträtten i år. Läs!

Hitch

Någonstans kring meningen “Will I really not live to see my children married?” kommer tårarna. Jag sitter i lunchrestaurangen och läser den här texten. Som tur är äter jag sent, lokalen är nästan tom.

View high resolution

Tidningar jag inte läst den senaste månaden: New York Magazine (3), tidningen Vi, Entertainment Weekly, GQ, Esquire, Atlantic Monthly, Rolling Stone, Details (2), Vanity Fair.

Förtydligande

Min fantastiska fästmö gjorde mig uppmärksam på att man kunde läsa den här texten som om jag hade gjort slut med henne. Som om brevet jag skrev om var ett avskedsbrev. Och som om relationerna jag beskriver skulle vara den till henne.

Så är givetvis inte fallet. 

Och de förändringar jag nämner är av en helt annan art. Stay tuned.

Ikonerna

Steve sportar 2011 års heta sommarkombo: vita Common Projects-sneakers utan strumpor och en skarpladdad Magnum 45.

Ibland är det svårt att inte känna sig som en del av en kopypejstad generation. 

När jag driver min stilblogg The Threads, och följer de modebloggar och Tumblrflöden som föder den, finns det några personer som ständigt återkommer i inspirationsbilderna, vid sidan av de obligatoriska pre-fall-bilderna från Engineered Garments och New York-porren från The Sartorialist.

Paul Newman, James Dean, Ernest Hemingway, Woody Allen och Steve McQueen. Kanske allra mest Steve McQueen. 

Jag har inte sett en enda film med Steve McQueen, och jag betvivlar att den armé av manliga modebloggare som ständigt återpublicerar gamla bilder av honom har särskilt fördjupad kunskap om hans filmografi. Man gillar bilderna. Han ser cool ut. Han bär kläder och symboliserar en stil som i dag har förvandlats till en modemässig kanon. Baracuta-jackan, workwear-byxorna, de ljusa chinosarna, sportbilsmockasinerna och ökenkängorna har i dag blivit basplagg i vart och vartenda svenskt, engeleskt och amerikanskt klädmärke. 

Varför är vi så fixerade vid ikoner som McQueen?

Varför återskapar tidningar som Esquire och New York Magazine klassiska fotograferingar av 1950- och 1960-tals ikoner som Mariyn Monroe (Lindsey Lohan här och Jessica Simpsson här) och Jackie Kennedy (Katie Holmes här)?

Har vi slut på ordentliga ikoner i vår egen tid? Eller är det helt enkelt omöjligt för en stilbegåvad kändis att få det genomslag som McQueen och Monroe en gång hade. 

Ibland känns det som om dagens referensramar för de framåtriktade (eller ska vi för en gångs skull fastställa att de är bakåtriktade) modemärkena är en mer sofistikerad version av t-shirt- och postershopparna längs Venice Boardwalk i Los Angeles. Ni vet, de där butikerna vars väggar är fullkomligt klädda med en modern kitchcocktail av Bob Marley-hattar, Pulp Fiction-affischer och Scarface-tishor.

När Christopher Bastin, modeskapare på Gant Rugger som nyligen vann Cafés stora modepris, nämnde i sin segerintervju att hans största stilikon är Steve McQueen var han tvungen att ursäkta sig för att det var ett sådant “klyschigt svar”.

I modeklimatet 2010 är Christopher Bastin en värdig vinnare som årets designer. Hans sätt arkeologiskt liksom gräva fram plaggen till kollektionen går helt i linje med den rådande globala hipsterstilen. Och visst är det ohyggligt snyggt. Och visst kör Steve McQueen nästan uteslutande en coolaste-katten-i-världshistorien-look på de bilder som stilbloggare som jag själv återpublicerar genom våra Tumblr-konton.

Men är det nytt? Nej. 

Formuleringarna

Malmköpings badplats i Sörmland, helt grym.

Någonstans brukar jag alltid tänka på den här bloggen som min yttersta offentligt uppvisade bild av mig själv. Det är därför man har så dåligt samvete över det som inte skrivs här. 

En konstig inställning egentligen. Bloggen ska väl vara ett komplement? Ett slags extramaterial till det ständigt pågående livet?

Jag får ju för närvarande ut så ohyggligt mycket mer av mitt sociala liv än ett fullt utblommat liv här på bloggen. De nattliga samtalen med min fästmö. Släktträffarna på helgerna. Vinstunderna på torget om vardagkvällarna. Luncherna på vardagarna som jag äter med allt högre frekvens. Alla mejlkonversationer med mina bröder, nu utspridda på tre tidszoner i två världsdelar. 

Där finns livet. Man får påminna sig om det. 

Till och med mina hobbybaserade Tumblr-bloggar The Threads och The Things (vars besökarantal tiotubblades när Lotta Agaton tipsade om den härom dagen) spelar en mer levande, utvecklande roll än den här dammiga gamla skrivkolumnen. 

Men det är just det: jag skriver för lite. Det gör man ju i och för sig alltid, men nu är det mindre än tidigare år i mitt liv. 

Och när man skriver lite kan man längta efter de enklaste formuleringarna. Som att beskriva känslan av att se en svart häst galoppera genom en ekhage i Sörmland en solig söndageftermiddag i augusti. Känslan av flykt och förgänglighet. Man ser den där hästen springa, i all sin prakt, och sekunden senare är den borta. Man har kört vidare längs väg 55. Man fortsätter samtalet man förde.

Om några veckor åker jag på reportageresa till syd-Frankrike. Ser fram emot att åtminstone där få utlopp för en mer utbroderad formuleringskonst.

En Café för kvinnor

Är inte Carina Nunstedts nya tidning Your Life en Café för kvinnor, snarare än “en Filter och Fokus för kvinnor”, som hon hävdar här? Några längre porträttjobb, en modeavdelning, massa människor och ett gäng temaavdelningar – allt väldigt väl genomfört, med ett tydligt tonläge mot målgruppen.

Såklart att det är, men det skulle Nunstedt aldrig våga säga. Istället drar hon alla de manliga mode- och livsstilsmagasinen över en kam och konstaterar att de har en “naken inramning” och “svårt att konkurrera”. Trist.

Mallis

Nu ligger min text om Mallorca uppe här. De fina fotografierna har begåvade och fascinerande Peter Cederling tagit. Han är enligt egen utsago en notorisk samlare, som bland annat äger över 50 kameror och ett okänt antal Kangol-kepsar. Han brukar dessutom ofta facebooka bilder på sin mustasch. Man bara måste älska en sån kille.