Densiteten i shoppingkassen
Tillbaka nu, från en intensiv, matrik, umgångstät, på mina bästa väns bröllop rörande och i största allmänhet välbehövlig tripp till New York. Givetvis blev det en hel del shopping, och en av dagarna tog vi en coachbuss ut till outletkomplexet Woodbury Common, ett antal New England-pastishkåkar utslängda i en lummig dal i norra New Jersey.
Utbudet var imponerande, något av det bästa jag sett i outletväg, med alla de stora retailbutikerna och lyxmodehusen representerade. Men en dag tillbringad på denna konsumsionsdestination ger ofrånkomligt ett slags besk eftersmak, som efter att ha tryckt en alldeles för stor godispåse vid ett alldeles för vardagligt tillfälle.
Det finns ju något djupt absurt i att alla dessa människor - lika delar skandinaver, asiater och amerikaner - slussas ut i busslaster till en avlägsen, dedikerad plats bara för att bränna pengar på att fylla på sina redan överfulla garderober. Det är något rituellt över det, något nästan högtidligt, som utomjordingar kommer grunna med utebliven förståelse över när de väl tar över vår civilisation.
Proffsen är de som inleder vistelsen med att köpa resväskor av rullmodell och däri lassar sina Coach-väskor och Ralph Lauren-polotröjor under några febrigt konsumtionsstinna timmar. Vissa har walkie-talkies som de kommunicerar med sina medhysteriska shoppingresenärer med. Andra har klätt sig i bekvämast tänkbara outfit, med kläder lätta att dra på och av i provrummen, och som ibland drar åt rena workout-outfits - som om de sedan länge slutat hymla med att en shoppingdag på en amerikansk varumärkesoutlet är inget annat än ett hårt och svettigt träningspass i den personliga stilhygienens höga syfte.
Men vem är jag att raljera. Jag, min fru och min bonusdotter är sedan länge fullblodsproffs i denna gren. Vi vet vad vi letar efter och vad vi ska undvika. Vi fokuserar på några huvudbutiker (i mitt fall J. Crew och Nike Factory Store) och tar andra som bonus om man hinner (Ralph Lauren). Det har till och med gått så långt att vi berömmer varandra när vi INTE köper något. Att spendera en timme i sin favoritbutik och komma ut med ett linne och ett par örhängen, som i fallet med min bonusdotter på billighetsbutiken Forever 21 dagen innan, är en stark bedrift. Det är så lätt att trilla dit och köpa dubbelt upp bara för att utbudet finns där (fråga en man med alldeles för många rutiga J. Crew-skjortor). Det är numera i en mängden grejer man köper utan den kvalitetsmässiga densiteten i shoppingkassen som räknas. För vad är ett enstaka unikt New York-fynd om det ändå späds ut med tre gånger så många onödiga plagg?
