Att släppa på fegheten

Fyra skjortor strukna, en väska att packa.
Tidigt i morgon bitti flyger jag till syd-Frankrike för att göra ännu ett av dessa fantastiskt roliga stadsporträtt för Residence. En av de viktigaste sakerna att packa blir Bobo Karlssons episka och evigt underhållande resereportagesamling Urban Safari.
Jag minns första gången jag skulle göra ett resejobb för Residence. Det var till ett avlägset litet familjehotell i sydtyrolen i norra Italien och jag hade aldrig skrivit ett resereportage förut. Jag var nervös. Som vägledning hade jag med mig en text om Sao Paolo som Bobo skrivit i Residence något nummer tidigare. Jag tänkte att om jag bara följer några av hans exempel borde det ordna sig.
Det gjorde det också, hyfsat, även om jag sedermera insåg att det aldrig går att kopiera en stil. Man har sin egen, den spricker fram, oavsett om man vill det eller inte.
Men metoden att plöja text för att skapa text finns kvar. Ibland behöver man en instigator, något som tänder gnistan i sitt eget seende och skrivande. Så vet jag att Bobo själv jobbar.
Jag hade förmånen att träffa honom i våras, på en cocktailgrej på Operabaren som anordnades av Claes Britton, en annan skrivande förebild. Plötsligt ser jag Bobo där i vimlet, och jag kunde inte annat än att stega fram som en annan fanclubtonåring, presentera mig och säga: “jag är ett stort fan! Varje gång jag ska göra ett resereportage läser jag lite av dina texter för att komma igång.”
Till min stora glädje berättade han att han själv arbetade på precis samma sätt. Varje gång han ska häva ur sig ännu ett av sina intensivt och hårt packade textsjok så laddar han upp med en trave Rolling Stone och Vanity Fair.
“För att liksom släppa på fegheten”, sa han, och jag tänkte att det låg något vackert och trösterikt i den delade erfarenheten.
Tack Bobo.







Steve sportar 2011 års heta sommarkombo: vita Common Projects-sneakers utan strumpor och en skarpladdad Magnum 45.

