Konrad Olsson

Jag landar mitt livs första (och förmodligen enda) tidningsomslag

Det här är roligt. Och väldigt smickrande. 

Min barndomsstad Umeås eget gratisutdelade nöjesblad Nöjesmagasinet City fick nyligen för sig att de skulle göra ett stort porträtt på undertecknad, med anledning av mitt nya jobb som redaktör för Icon. Det aktuella numrets tema är nördar, och själv slank jag med som just magasinnörden. Tidningens begåvade chefredaktör Jonas Pekkari (som jag inte känner, men som en gång i tiden gick en klass över mig på Bräntbergsskolan) reste ner till Stockholm för att intervjua mig, och min briljanta vapendragare Bobo Olsson ställde upp och tog bilderna. 

Två hela uppslag blev det. Samt ett omslag.

Eftersom jag själv ska upp till Umeå över helgen funderar jag nu på hur jag bäst ska skörda frukterna av dessa 15 minuter i det norrländska strålkastarljuset. Spatsera med solglasögon över Renmarkstorget? Kliva före i kön på Rex? Insistera på rabatt på Presspoint i Victoriagallerian?

Läs hela storyn i den här PDF:en. Sidorna 28–31.

(Bild från min svägerskas blogg.)

Kort från Icons värld

Andra numret av Icon har stått i tidningkioskerna en vecka nu. Det är ett fantastiskt starkt nummer, som toppas av ett omslagsjobb om Nobuyuki Matsuhisa, kocklegend och mannen som anses ha gjort sushi till en världsrätt. Reportaget är skrivet av eminenta Marcus Joons och det är dessutom det första stora jobb där jag själv agerat huvudredaktör.

Det är ett fascinerande uppdrag att redaktera texter som klättar uppåt 40 000 tecken (ett längre reportage i Residence var 12 000). Det tar längre tid och det är ohyggligt mycket viktigare att texten är spännande, relevant och intressanta hela vägen. Om läsaren tröttnar i mitten så lägger den ifrån sig texten, så är det bara. Utmaningen är att undvika det, vilket ställer högre krav på struktur och dramaturgi. 

Just nu är vi mitt uppe i produktionen av nr 3, vilket skickas till tryck i slutet av denna vecka. I det skriver jag ett stort och väldigt roligt jobb, som legat och ruvat i ett helt år. Det har visat sig att ungefär vartannat nummer är en lagom takt att själv skriva större grejer. Mer hinner man nog inte. 

Mer om det senare. Tills vidare vår ni njuta av nummer två, samt den nya redaktionsblogg som vi satt igång med på IconMagazine.se.

Vi hörs. 

Om mattidningarna (och utmaningen i att hitta tid för att läsa det senaste Ken Auletta-reportaget)

Senaste leveransen från Stack Magazines: underbart charmiga mattidningen Fire & Knives. En liten trivsam skrift med vackra illustrationer och obefintliga ingresser som skriver om matrelaterade fenomen, människor och upplevelser. Första texten handlar om James Bonds förhållande till quiche, och i samma quirky anda fortsätter det. I all fall verkar det så, jag läste inte så mycket till. 

Har haft något slags idé om att verkligen fördjupa mig i och bilda mig en uppfattning om den rådande internationella magjournalistiken* – som ju tycks sprida sig åt alla möjliga alternativa och ambitiösa håll i och med tidningar som Put An Egg On It och Gastronomica. 

Men jag har inte riktigt haft tid med det. Bara att läsa igenom Michael Lewis senaste ekonomireportage California and Bust tog ju hela helgen. 

Och i dag upptäckte jag att Ken Auletta skrivit ett 20-tal A4-sidor i utskriftsläge i The New Yorker om New York Times-redaktören Jill Abramson.

Så många ord, så lite tid.

* Upptäckte i efterhand denna felskrivning av ordet “matjournalistiken”, men den var ju lite rolig så jag låter stå.

Manlig fåfänga i Florens

Det är en märklig följd av magasinsvärldens ibland hysteriskt långa framförhållning, men nu, samma månad som min nuvarande heltidshemmavist Icon lanserar sitt första nummer, publiceras alltså det långa Florens-reportage jag skrev i januari. 

Ur Icon-perspektiv är timingen inte den bästa, men reportaget blev likväl väldigt lyckat. Idén var att skildra den nya arena av manlig fåfänga som herrmodemässan Pitti Oumo har blivit, i takt med att modebloggare som Scott “The Sartorialist” Shuman gjort den lilla gårdsplanen på Fortezza da Basso till ett av världens mest dokumenterade street style-hörn. 

Scott intervjuas i artikeln. Det gör även herrarna Carl Davidsson och Joakim Swärd från Stockholms-butiken Rose & Born (bilden), som var snälla nog att guida oss till mässan och staden. Reportaget blev också en matnyttig introduktion till de många fina herrmodebutiker som huserar i Florens. 

De vackra bilderna står min evige vapendragare, den briljanta Bobo Olsson, för. 

Läs här!

Konken och Knasse

David har lyckats manövrera upp en bild på oss två borta på sin blogg. Den känns rent arkeologisk. Jag tror den är tagen på den kaotiska indiefesteivalen Raj Raj som anordnades i I20-skogen i Umeå under några somrar eller höstar eller vårar i början av 00-talet. Jag är 22, hade inte riktigt fått koll på luggen ännu och befann mig precis mitt emellan två karriärer – just uppsagd på eget initiativ från webbyrån, hade inte ännu påbörjat journaliststudierna. 

David ser ut som en vålnad, en skogsspöke som vandrat rätt ut från urskogen in på den där festivalen. Ibland kan han uppfattas så, tror jag, som en varelse från en annan värld, på besök i vår. Det är då man man får påminna sig att han bara är en hyfsat medelklassig kid från Teg. Det är så lätt att klä in kreativitet eller konstnärlighet i en sådan berättelse, upphöja den så att man inte behöver konfronteras med det faktum att den kommer från samma sorts mänsklighet vi alla tillhör. Jag har gjort det själv flera gånger och det leder aldrig till någon konstruktiv analys eller förklarande historia. Man måste, särskilt som journalist, alltid våga gräva sig ner till det allmänmänskliga grundvattnet. Vilken är den personliga storyn bakom verket? Är det månne ett kid från Teg – vars pappa var uppfinnare och mamma dagmamma, båda utrustade med ett stort socialt engagemang och egen replokalsverksamhet – som rymde ett övermått av musikalisk pepp och ett underskott på förmåga att anpassa sig till en normaliserad livsstil? Det kanske inte är en hel historia, men det är en början.

Titta på fingertecknet – W:et. Det står naturligtvis för West Side, väster om Umeälven. Alltså Teg.

(David är för övrigt den enda person jag tillåtit att bli kallad Konken av. Ingen av er andra kommer komma undan med det. Okej?)

Stay hungry, stay foolish

“Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life.”

Michael Lewis intar rollen som det berättande reportagets fixstjärna

I våras skrev Filter-redaktören Mattias Göransson ett fantastiskt porträtt i Publicistklubbens årsbok om Michael Lewis, den amerikanska journalisten som gjort sig ett namn på att skriva långa, underhållande reportage om banker, länder och män i kostym som krisar ekonomiskt. Texten verkar tyvärr inte finnas på nätet, men Gradvall skrev några rader om den här. I texten inledde Göransson med att beskriva hur Lewis blir intervjuad vid något event i New York, och i publiken satt skribentrussinen Gay Talese och Tom Wolfe och nickade medgivande åt sin adept. 

Det var en glädjande bild. Reportageskrivandet har äntligen fått en ny fixstjärna. 

Lewis sägs tjäna uppemot 50 000 dollar per reportage och kan i princip leva på att skriva en handfull texter om året. Genom åren har författat oräkneliga tecken i främst Vanity Fair och egna reportageböcker. Nu är han aktuell som författare till boken som filmen Moneyball baseras på. (Bara den kombinationen: Michael Lewis adapteras av Aaron Sorkin och gestaltas av Brad Pitt. Yikes!)

Det senaste jobbet jag läste om honom – om Tysklands roll i den nuvarande europeiska krisen – hade en briljant inledning, där han i princip uteslutande skrev om tyskarnas fixering vid olika lingvistiska variationer av ordet skit, scheisse! Mirakulöst nog lyckades han sy ihop den tråden och tecknade ett av de bästa porträtt av Tyskland jag någonsin läst.

Nu har New York magazine gjort ett porträtt på mannen. Jag har inte hunnit läsa än, men eftersom det är en av världens bästa tidningar som skriver om en av världens bästa skribenter borde det inte vara annat än djupt tillfredsställande journalistporr. Måste-läsning.

Bonuslänkar: Longform har en bra Lewis-guide. Han finns givetvis också på Byliner. 

Och bilden? Michael cykelhänger med Schwarzenegger under ett Vanity Fair-jobb. Inga konstigheter.

EXTRA! David Sandström slår längdrekord med nya titeln

En notering bara: Davids… förlåt A Heavy Feathers nya skiva heter You’re the lotion on darkness knuckles as it punches light in the face.

Därmed är han tillbaka till de lång-långa albumtitlarna som han lämnade under sin tid med David Sandström Overdrive under 00-talet. Vad mer är – det är dessutom rekordlångt!

Här är David Sandströms lång-långa albumtitlar i fallande ordning räknat på antal bokstäver:

1. You’re the lotion on darkness knuckles as it punches light in the face (2011)
2. Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag (2001)
3. The Dominant Need of the Needy Soul is to be Needed (2004)
4. Songs to Fan the Flames of Discontent (1996)
5. Faint Sounds of Shoveled Earth (1998)
6. The Shape of Punk to Come (1998)

Lista över kortaste titlarna:

1. Text (2000)
2. Go Down (2005)
3. Pigs lose (2008)

Knasse släpper ny musik och begår PR-chock genom att börja blogga

Min vän David Sandström släpper ny skiva snart, under det anonymiserade namnet A Heavy Feather, och som ett slags behjärtansvärt och lite Bambi-föligt försök till PR för detta alster har karln börjat blogga på denna adress. Det är inte direkt inbjudande, varken i design, typsnitt eller testmässigt manér (det här med att på effektivast möjliga sätt kommunicera i sociala medier får väl helt enkelt sägas inte vara hans grej) men som alltid med David finns det många fina pärlor:

Hursom: man får ju aldrig kredd för att man vågat älska, för att man byggt upp nåt fint, om det råkat ta slut efter nåt år. Jag fattar inte det riktigt. De som funkar bra tillsammans från start och klättrar hindren infällda i boendet, resandet och det evinnerliga prokreerandet hand i hand (kön i kön) är väl knappast lika heroiska som dessa den romantiska kärlekens Ahasverusar som bygger och bygger fast det rasar runt dem, trots att de ackumulerande ruinerna av forna livspussel snart skymmer solen och deras vänner, inifrån sina sannskyldigt Le Corbusier-ritade familjekonstruktioner, tröttnat på att lyssna på det som där inifrån snarast påminner om en 14-årig teckningselevs kosmetiska självförakt. Enstaka blommor i öknen.

Läs!

För er nytillkomna läsare som vill bekanta sig med min relation till David och hans musik, samt till David som person, kan med fördel läsa det här gamla blogginlägget, som kan vara något av de bästa jag någonsin skrivit. 

Gay Talese visar upp sin hattgarderob för 30-åriga modemediamän

Det här är en av huvudanledningarna till att jag – trots alla dess förutsägbarheter, banaliteter och allmänna skolgårdshierariker – kan älska den manliga modebloggarvärlden så mycket. Två fanziniga dudes har bestämt sig för att träffa Gay Talese och ta en titt på hans hattgarderob (!).

Visst, det har väl gått lite inflation i trettioåriga modemän som idolintervjuat Gay Talese på sistone, precis som det gått inflation i trettioåriga mediemän som idolintervjuat George Lois. Men, hey, bodde jag i New York skulle jag också söka upp både Talese och Lois och fråga skiten ur dem. Och vore jag Lois och Talese, som båda passerat 80-strecket och knappt jobbar längre, skulle jag också ägna dagarna åt att hänga med 50 år yngre kids som inte vill göra annat än att idolintervjua en. Bekräftelsebehovet lär ju knappast vara mindre ju närmre döden man kommer, se bara på Clint Eastwood. 

Hursomhelst. Det var en fin liten film det här. Här och här är ytterligare två exempel.