Formuleringarna
Malmköpings badplats i Sörmland, helt grym.
Någonstans brukar jag alltid tänka på den här bloggen som min yttersta offentligt uppvisade bild av mig själv. Det är därför man har så dåligt samvete över det som inte skrivs här.
En konstig inställning egentligen. Bloggen ska väl vara ett komplement? Ett slags extramaterial till det ständigt pågående livet?
Jag får ju för närvarande ut så ohyggligt mycket mer av mitt sociala liv än ett fullt utblommat liv här på bloggen. De nattliga samtalen med min fästmö. Släktträffarna på helgerna. Vinstunderna på torget om vardagkvällarna. Luncherna på vardagarna som jag äter med allt högre frekvens. Alla mejlkonversationer med mina bröder, nu utspridda på tre tidszoner i två världsdelar.
Där finns livet. Man får påminna sig om det.
Till och med mina hobbybaserade Tumblr-bloggar The Threads och The Things (vars besökarantal tiotubblades när Lotta Agaton tipsade om den härom dagen) spelar en mer levande, utvecklande roll än den här dammiga gamla skrivkolumnen.
Men det är just det: jag skriver för lite. Det gör man ju i och för sig alltid, men nu är det mindre än tidigare år i mitt liv.
Och när man skriver lite kan man längta efter de enklaste formuleringarna. Som att beskriva känslan av att se en svart häst galoppera genom en ekhage i Sörmland en solig söndageftermiddag i augusti. Känslan av flykt och förgänglighet. Man ser den där hästen springa, i all sin prakt, och sekunden senare är den borta. Man har kört vidare längs väg 55. Man fortsätter samtalet man förde.
Om några veckor åker jag på reportageresa till syd-Frankrike. Ser fram emot att åtminstone där få utlopp för en mer utbroderad formuleringskonst.
