Ikonerna
Steve sportar 2011 års heta sommarkombo: vita Common Projects-sneakers utan strumpor och en skarpladdad Magnum 45.
Ibland är det svårt att inte känna sig som en del av en kopypejstad generation.
När jag driver min stilblogg The Threads, och följer de modebloggar och Tumblrflöden som föder den, finns det några personer som ständigt återkommer i inspirationsbilderna, vid sidan av de obligatoriska pre-fall-bilderna från Engineered Garments och New York-porren från The Sartorialist.
Paul Newman, James Dean, Ernest Hemingway, Woody Allen och Steve McQueen. Kanske allra mest Steve McQueen.
Jag har inte sett en enda film med Steve McQueen, och jag betvivlar att den armé av manliga modebloggare som ständigt återpublicerar gamla bilder av honom har särskilt fördjupad kunskap om hans filmografi. Man gillar bilderna. Han ser cool ut. Han bär kläder och symboliserar en stil som i dag har förvandlats till en modemässig kanon. Baracuta-jackan, workwear-byxorna, de ljusa chinosarna, sportbilsmockasinerna och ökenkängorna har i dag blivit basplagg i vart och vartenda svenskt, engeleskt och amerikanskt klädmärke.
Varför är vi så fixerade vid ikoner som McQueen?
Varför återskapar tidningar som Esquire och New York Magazine klassiska fotograferingar av 1950- och 1960-tals ikoner som Mariyn Monroe (Lindsey Lohan här och Jessica Simpsson här) och Jackie Kennedy (Katie Holmes här)?
Har vi slut på ordentliga ikoner i vår egen tid? Eller är det helt enkelt omöjligt för en stilbegåvad kändis att få det genomslag som McQueen och Monroe en gång hade.
Ibland känns det som om dagens referensramar för de framåtriktade (eller ska vi för en gångs skull fastställa att de är bakåtriktade) modemärkena är en mer sofistikerad version av t-shirt- och postershopparna längs Venice Boardwalk i Los Angeles. Ni vet, de där butikerna vars väggar är fullkomligt klädda med en modern kitchcocktail av Bob Marley-hattar, Pulp Fiction-affischer och Scarface-tishor.
När Christopher Bastin, modeskapare på Gant Rugger som nyligen vann Cafés stora modepris, nämnde i sin segerintervju att hans största stilikon är Steve McQueen var han tvungen att ursäkta sig för att det var ett sådant “klyschigt svar”.
I modeklimatet 2010 är Christopher Bastin en värdig vinnare som årets designer. Hans sätt arkeologiskt liksom gräva fram plaggen till kollektionen går helt i linje med den rådande globala hipsterstilen. Och visst är det ohyggligt snyggt. Och visst kör Steve McQueen nästan uteslutande en coolaste-katten-i-världshistorien-look på de bilder som stilbloggare som jag själv återpublicerar genom våra Tumblr-konton.
Men är det nytt? Nej.
