Konken och Knasse
David har lyckats manövrera upp en bild på oss två borta på sin blogg. Den känns rent arkeologisk. Jag tror den är tagen på den kaotiska indiefesteivalen Raj Raj som anordnades i I20-skogen i Umeå under några somrar eller höstar eller vårar i början av 00-talet. Jag är 22, hade inte riktigt fått koll på luggen ännu och befann mig precis mitt emellan två karriärer – just uppsagd på eget initiativ från webbyrån, hade inte ännu påbörjat journaliststudierna.
David ser ut som en vålnad, en skogsspöke som vandrat rätt ut från urskogen in på den där festivalen. Ibland kan han uppfattas så, tror jag, som en varelse från en annan värld, på besök i vår. Det är då man man får påminna sig att han bara är en hyfsat medelklassig kid från Teg. Det är så lätt att klä in kreativitet eller konstnärlighet i en sådan berättelse, upphöja den så att man inte behöver konfronteras med det faktum att den kommer från samma sorts mänsklighet vi alla tillhör. Jag har gjort det själv flera gånger och det leder aldrig till någon konstruktiv analys eller förklarande historia. Man måste, särskilt som journalist, alltid våga gräva sig ner till det allmänmänskliga grundvattnet. Vilken är den personliga storyn bakom verket? Är det månne ett kid från Teg – vars pappa var uppfinnare och mamma dagmamma, båda utrustade med ett stort socialt engagemang och egen replokalsverksamhet – som rymde ett övermått av musikalisk pepp och ett underskott på förmåga att anpassa sig till en normaliserad livsstil? Det kanske inte är en hel historia, men det är en början.
Titta på fingertecknet – W:et. Det står naturligtvis för West Side, väster om Umeälven. Alltså Teg.
(David är för övrigt den enda person jag tillåtit att bli kallad Konken av. Ingen av er andra kommer komma undan med det. Okej?)
