Claes Britton blåser hänsynslöst liv i den insomnade gonzotraditionen
Claes Britton, mannen bakom det legendariska modemagasinet Stockholm New, numera creative director i egna reklambyrån BrittonBritton, gör på kort tid (nåja, ett år…) sitt andra inhopp som skribent i den svenska gratisutdelade konsttidskrriften Artlover.
I det nya numret, ute i går, skriver han en 20 (!) sidor lång redogörelse av en konstöppning i New York av den tyske konstnären Carsten Höller, med vidhängande bilder av Pierre Björk.
Att läsa Claes Brittons alkoholstinna och skabröst ordrika reportage är möjligtvis en utmaning för många. Själv har jag nu, efter att ha plöjt hans två reportage skrivna för designmagasinet Forum för några år sedan (tillgängliga här), samt hans texter för konstmagasinet Artlover, börjat förstå hans reportagemässiga storhet som en svensk Hunter S Thompsson. Framför allt är han väldigt rolig.
Britton skriver med en febrigt utsvävande formuleringsvilja, och i varje reportage är det lika mycket – eller mer! – han själv som är huvudpersonen som ämnena eller personerna han porträtterar. Allt sköljer med i hans texter, från upptakten till att han skriver artikeln, flygresorna till destinationen han ska, samt de ingående skildringarna av hans många gånger hejdlösa alkoholkonsumtion. Där Thompson vävde in allehanda kemiska substanser som pikanta detaljer i sina texter håller sig Britton således till den svenska spriten.
Att utan vidare bakgrundskoll på karln läsa en enstaka text kan möjligtvis uppfattas stötande. Men om man tar in samtliga texter efter varandra uppenbarar sig en stor svensk skribent och författare, som har modet att inte bara skildra ämnet han är satt att skriva om, utan även alla detaljer, kringscener och kuriosa som man själv skulle utelämna.
Ta denna passage som ett varnande eller inbjudande exempel (beroende på vilken sida av smakbaken man tillhör), där han mitt i en passage om ett Carsten Höller-konstverk gör en utvikning om den svenska samekulturen.
Jag delar vidare med Carsten en särskild svaghet för renen. Under mina lappländska expeditioner — de har blivit åtskilliga genom åren — har jag utvecklat ett förhållande till detta kanske inte så intelligenta men sympatiska, godtrogna kreatur till vilkets hela arbetskapacitet, kroppsliga resurser och själva väsen lappdjävlarna, eller, för att uttrycka mig mindre oborstat och politiskt obscent, den samiska urbefolkningen förmätet anser sig äga ensamrätt, utan att för detta självpåtagna privilegium löna renen på annat vis än genom att jaga densamma med skotrar, crossmotorcyklar, fyrhjulingar, amfibiebandvagnar och helikoptrar över fjällvidderna, fånga den med lasso runt hovar och halsar enligt åldrig, utdaterad sed, skära den i öronen, svältföda den vintern igenom i polarskogen och slutligen slakta, stycka och strimla den enligt konstens alla regler och idissla dess torkade muskler som vore de någon djävla tuggtobak där de driver omkring och leker subarktiska cowboys »på fjället» på oss stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalares bekostnad för att sedan smälta dem i sina missnöjda tarmar och skita ut dem miserabelt stinkande på någon obskyr ljungtova bortom jokkröken. Fy fan! Min nästa lappländska expedition blir en straffexpedition!
