Intryck från Moskva – samt en underhållande historia om Christer Strömholms känsla för sattyg
Fredag och fyra dagar sedan jag kom hem från Moskva.
Intrycken som hänger kvar av denna absurda stad, i detta märkliga stora land, dit ingen tycks ha vägarna förbi, är tyvärr allt annat än positiva. Det var fascinerande att ha sett stället, jag är mindre peppad på att återvända.
Det är något besynnerligt med staden, jag får inte riktigt fatt på dess existensberättigande som global storstad. Att det funkar för oligarkerna och dollarmiljonärerna (samt de två meter långa, ohyggligt smala, ibland ohyggligt vackra, gasellkvinnorna som följer i deras släptåg) är uppenbart. Men för oss andra? Ryssland är skitsvårt att ta sig in i, det är svindyrt att vara i, har ganska dåligt väder, definitivt undermålig service, och sportar de här gigantiska blockbyggnaderna som gör att stan blir helt renons på mysig storstadskänsla när man promenerar gatorna (det är mer en konstant närvarande betongförortsångest).
Givetvis är detta en orättvis bild. Snedvriden – men inte nödvändigtvis falsk.
Moskva verkar liksom inte vara på väg någonstans.
Jag jämför med nyligen besökta Istanbul, som också ligger i gränslandet mellan öst och väst, men har utvecklats i en helt annan riktning. De har öppnat upp mot turism och slutit visumavtal med över 60 länder. De har bytt bort det kyrilliska alfabetet mot ett västerländskt (inte att underskatta). Och överallt när man talar med människor tycks det finnas en vilja att bemöta omvärlden, att utveckla sin stad, göra den modernare, friare, rikare.
Moskva tycks sakna den här kreativiteten och livsglädjen. De har importerat så mycket västerländskt, men tycks ha tagit fel saker och gjort det på fel sätt. Någon medelklass, som möjligtvis skulle kunna berika i ett gränsland mellan den blingblingade nyrika klassen och den fortfarande så utbredda fattigdomen, syns inte till.
Jag har aldrig längtat hem så mycket efter en reportageresa som från Moskva.
Desto positivare minnen har jag av min reskamrat Håkan Elofsson, rutinerad porträttfotograf som plåtat för mången svensk kulturpublikation genom tiderna.
Under middagen en av kvällarna – när vi satt i hotellets italienska restaurang på 31:a våningen, med utsikt över Moskvas Vita Huset och Gazprombyggnaden – berättade Håkan underhållande historier från reportageresor med Johan Ehrenberg, porträttplåtningar för Månadsjournalen och sin tid som kopist åt Christer Strömholm.
Särskilt det senare gjorde mitt knottrig av starstruckenhet. Håkan berättade hur Christer behöll sitt sinne för sattyg in i det sista. När han mot slutet blev halvt förlamad av en hjärninfarkt, och bara kunde ta sig runt medelst käpp, så gav han inte upp livet, lät sig inte nedslås av immobiliteten. Istället tänkte han: vad kan jag göra med en käpp som jag inte kunde innan, utan käpp?
Han började gå på bio. Ty på biografen, när filmen han såg nådde ett särskilt spännande klimax, sträckte Christer fram käppen och petade till någon stackars besökare i huvudet tre stolar bort, och ryckte sedan snabbt tillbaka käppen.
Sedan satt han där och mös och fnissade för sig själv.
Det kallar jag livsglädje.
