En snabb reflektion efter att ha sett Brooklyn’s Finest
Ända sedan Traning Day har jag väntat på att regissören Antoine Fuqua ska leverera något lika spännande och genomarbetat. Han hade ju ett alldeles särskild känsla för hårda gatumiljöer, skildrade Los Angeles som en lärling till Michael Mann och bar på ett löfte om en förnyelse av actiongenren.
Tyvärr tycks han efter det ha sugits in i Hollywood-maskineriet som en bruksregissör. Alltid finns det något i hans filmer som kittlar – från byplundrarskildringen i Tears of the Sun till The Fugitive-spänningen i Mark Wahlberg-rullen The Shooter – men allt som oftast hamnar han på fel sida om b-rullegränsen.
Brooklyn’s Finest är första gången jag känner att han är nära storheten i Training Day. Här får vi ett alldeles enastående bildspråk, fina prestationer av såväl Don Cheadle som Ethan Hawke (hur många på-gränsen-till-b-action har han gjort vi det här laget?), samt ett sällan skådat birollsunderstöd från nykomlingar som Michael “Omar i The Wire” Williams och Brían “Brotherhood” O’Byrne och trotjänare som Will Patton, Vincent D’Onofrio och Ellen Barkin.
Så varför håller det inte hela vägen? Manus, såklart. Training Day var ju något så unikt som en förstahandsskildring av Los Angeles gängkvarter, vilken i händerna på en Oscartörstig Denzel Washington förvandlades till en av de mest klassiska L.A.-filmerna genom tiderna.
Men så länge ingen stoppar ännu ett genomarbetat manus i händerna på Fuqua kommer han förbli en b-action-skapare i den stora skuggan av sina förebilder.
