En utläggning om Hjalmar Mehr, “Nedre Norrmalm” och bristen på ansvar i dagens arkitekturpolitik
Då har vi kommit till den tid på året då jag ägnar dagarna åt att okynnesbeställa böcker och dvd-boxar, bara för att i mellandagarna förbryllat motta en massa avier från allehanda webbaffärer.
Är mitt uppe i läsningen av Björn Elmbrants Hjalmar Mehr-biografi Stockholmskärlek, och det är med febrig spänning jag plöjer sidorna som avhandlar de stora omvälvningarna: placeringen av Stockholms Stadsteater, planläggningen av tunnelbanan samt, förstås, den stora rivningen av “Nedre Norrmalm”, i historieskrivningen kallat Klarakvarteren.
Två saker slår mig:
Det ena är att Hjalmar Mehr faktiskt verkar vara en hyvens karl, åtminstone som han framställs i den här boken, vilket jag misstänker är ett porträtt som möjligtvis lutar åt det positiva hållet. Jag hade förväntat mig någon diktatortyp av Stalin-modell, som medelst hänsynslöshet, självhävd och bulldozrar jämnade innerstaden med marken, arkibuserade dagdrivande poeter som Nils Ferlin och i totalkorrupt samklang med kapitalet tog pengar under bord för att låta bygga blockformade bankpalats à la SEB-huset på Sveavägen.
Så var det förstås inte.
Istället framträder en bild av en kreativ och kvicktänkt Socialdemokrat, som kämpade hårt mot både stat och Moderat opposition för att få igenom sina visioner om ett modernare Stockholm. Han brann för teatern, vägrade kompromissa med Stadsteaterns budget och införde barnteater i de nybyggda förorterna. Han kämpade för att dubbla det nationella målet att låta en procent av varje offentlig byggbudget tillfalla konstnärlig utsmyckning, och upplät istället stora summor pengar för att skapa de visserligen märkliga men många gånger vackra tunnelbanestationer vi har i dag. Franska pendlare spenderade fyra år av sitt liv i tunnelbanan, hade man lärt sig från Paris – inte skulle våra stockholmska diton färdas till arbetet i vitkakelinredda “badrum”.
Hjalmar Mehr var också, vilket ju glädjer mig, en sann storstadstänkare, som trodde på Stockholm som internationell metropol och inte var särskilt förtjust i de här idéerna om att skapa förorter som ABC-städer och satellitsamhällen ute på vad som då var ren och skär landsbygd, och som vi i dag vet har förvandlats till rena rama sovrum många gånger.
Stockholm var i behov av upprustning där i början av 1960-talet, Klarakvarteren hade en boendestandard som fastnat på 1800-talet, men möjligtvis var det just här det gick något hastigt fram, när man valde att låta hela kvarter exproprieras istället för att göra en saneringsbedömning från hus till hus.
När man läser boken kan man ändå inte låta bli att beundra den vilda, hänsynslöst moderna vilja att genomföra detta projekt, även om resultatet inte alltid blev så lyckat (med ett tydligt undantag i det vackra Kulturhuset, som Mehr också låg bakom). Stockholm skulle in en ny tid, det skulle mäta sig med resten av Europa, och det fanns en handlingskraft hos Mehr vid den här tiden som tycks otänkbar i dagens Stockholm.
Och jag tänker att det kanske är just en Hjalmar Mehr som huvudstaden i dag skulle behöva, för att råda bot på det ständiga velandet kring Slussen-renoveringar och haverier som Stadbibliotekets utbyggnad. Jag skriver några rader om just denna problematik – hur så många spännande stockholmska byggprojekt aldrig tycks få lämna startgroparna – i ett kommande nummer av Residence, och hade glädjen att tala med arkitekten Thomas Sandell inför artikeln. Han menade just det, att Stockholm saknar någon ansvarig politiker som vågar stå upp för besluten som tas, oavsett vilket beslut som tas. I en tid när ett kulturborgarråd kan lägga ned ett 800-miljonerkronorsprojekt med ett enda avsnoppande blogginlägg tycks opinion och mediedebatter få styra alltför hårt. Projekt som gör bra debattartiklar, som Sandells eget badhotell, blir aldrig ens remitterade till Länsstyrelsen, medan horribla skapelser som det kommande Tors torn klubbas igenom utan minsta lilla harkling från varken kulturredaktörer eller engagerad allmänhet (kanske för att någon sådan inte finns).
Det andra som slår mig under läsningen av boken är att det finns mycket mer att lära om omdaningen av Stockholm City under 1950-, 60-, och 70-talen. Detta är ju trots allt en Mehr-biografi, skriven därefter. Har därför skickat iväg en beställning på Anders Gullbergs City - drömmen om ett nytt hjärta; moderniseringen av det centrala Stockholm 1951-1979, som tycks vara det mest omfattande verket om saken.
Och ja, jag beställde även denna av bara farten. Något ska man ju överraska sig själv med när avin väl kommer.
