En långblogg om de första fragmentariska intrycken av Florida, Miami och Key West
Jag vaknade i Key West i morse, efter att i går kväll ha färdats i mörker över de långsamma, långsmala broar och vägar som leder en ner hit från Miami över de oräknerliga öar som bildar The Florida Keys.
Är alltså i The Sunshine State, mot slutet av en drygt två veckor lång vistelse mestadels präglad av familjehäng. Min storebror har dragit ett mer eller mindre permanent flyttlass hit från Pacific Palisades i Los Angeles, och slagit sig ner i sitt andra hus på Sanibel Island, en avskiljd, lugn, vacker, resortliknande ö tvärsöver delstaten från Miami sett. Där firade familjen nyår i en unik konstellation: för första gången sedan sommaren 2005 samlades alla fyra bröder under samma tak, inklusive morsfars, brorsbarn och respektive. Med en bror i Los Angeles, en i Umeå, en numera i Florida, samt jag själv i Stockholm har det varit dagar av livsunik ynnest, svår att beskriva och sammanfatta här.
Med bakgrund av detta har det alltså inte blivit någon fördjupad upplevelse av eller överdrivet turistande i det klassiska Florida. Men jag, min yngsta bror, våra respektive och min bonusdotter tog oss i alla fall i väg till Miami Beach över dagen i onsdags. Jag hade inga stora förväntningar - mer än att det skulle vara varmt, finnas vackra människor och vit sand – utan var väl mest nyfiken på vad mina allra första intryck skulle vara, den där svårfångade känslan som oftast och på gott och ont präglar ens syn på en plats.
Vi åt lunch på hotellet W – megakedjan Starwoods svar på de senaste femton årens boutiquehotelltrend, alltså ett boutiquehotell i franchiseformat – och det första intrycket var såklart den fullkomligt urusla, förbluffande nonchalanta, enastående ignoranta servicen, något som jag förstått på min bror är signifikant för stället. Den behandlingen fortsatte under några timmars shoppingtur på gatorna kring Lincoln Rd och Collins Avenue. Det tycks saknas en grundläggande hövlighet, betjäningen är liksom bakåtlutad, ingen hälsar när man går in i butikerna, få orkar le. Kanske är det värmen. Kanske finns där något slags undertryckta aggressioner – den hetsiga trafiken på motorvägarna, en stark motpol till Los Angeles artighet, tyder på det.
Medelintrycket av servicen höjdes dock något när vi på kvällen hamnade på den kubanska restaurangen D. Ridriguez, beläget på en dunkel och mysig innergård jämte det gamla Astor Hotel. Egentligen skulle vi till Joley, tipsat i denna Res-guide, men stället hade bytt ägare, och underbart var väl det. Snubben som serverade hade förmågan att få varje rätt att leva ett eget liv i fantasin, och hade dessutom den goda smaken att aldrig slentrianleverera det dyraste alternativet när man frågade om råd. Ett par underbara minitacos till förrätt; en härligt mjuk strip steak, med chimichurri och något slags friterad fibrig kubansk potatis, till huvudrätt; samt en spektakulär chokladcigarr, serverad i bedagad cigarrask med pyrande chokladrök, gjorde måltiden magnifik.
Men av denna snabba inblick i Miami är var det nog ändå bilturen tillbaka som gjorde starkast intryck på mig. På samma sätt som inflygningen till Miami International Airport var en hisnande storstadsupplevelse – att från ovan och med krispigt klar sikt se det glittrande symmetriska ljusspel som är den avlånga ön Miami Beach slog nästan upplevelsen av att flyga in över Los Angeles för första gången – så gav motorvägsturen ut ur staden den första kittlande igenkänningen. Plötsligt uppenbarades ett mörkt, hårt och industriellt Michael Mann-land, och det blev med ens uppenbart exakt hur enastående stark skildring hans Miami Vice egentligen är av Miami-natten. Ett slags darrande mörker, upplyst av de vibrerande ljusspel som är Downtown och den närliggande flygplatsen. Motorvägar som böljande bergodalbanor, stora dinosaurieliknande lyftkranar som avtecknades i silhuett på Dodge Island. Vinande sportbilar på väg till Star Island, den konstgjorda ö i Biscayne Bay där kändisar som Will Smith, Madonna och, givetvis, Don Johnsson bor eller har bott.
Det är inte många i min närhet som talat väl om Miami, det har mest varit besvärjelser över dålig service, otrygga områden, en överexploaterad Ocean Drive. Inget om stadens unikitet. Själv fick jag dock en förnimmelse om en intressant själv där någonstans, även bortom bekvämligheterna i värmen och hotellens poolområden. Mest är jag nog nyfiken på stadens designdistrikt, något som inte hanns med. Miami är ju internationellt sett en av de mest intressanta konst- och designstäderna, både genom mässor som Art Basel och Design Miami, och världsledande designhotell som det Marcel Wanders-ritade Mondrian. Och att exempelvis en designfascist som Bottega Venetas kreativa chef Tomas Maier, en tyskfödd formgivare som har sitt kontor i Milano och nyligen blev porträtterad i New Yorker, har valt att bo i Miami ger en ledtråd till detta. Jag vill tillbaka.
Men nu alltså i Key West, där jag pool side författar dessa rader. Egentligen skulle jag bara vilja stanna här, på det bekväma men inte särskilt Key West-pittoreska resorthotell vi tagit in på, och plöja igenom alla tidningar jag köpt, skriva av mig intrycken av Hjalmar Mehr-biografin jag läst ut, kanske påbörja Jonathan Franzens Freedom som jag givetvis plockade upp under en Barnes & Noble-räd, eller kanske helt enkelt bara somna bort i solen och landa efter den intensiva familjevecka som varit.
Men vi tar oss nog ner till Duval Street framåt kvällen, för att ta reda på vad som är myt och faktisk sanning i denna omspunna utpost i sydligaste USA. Martin Gelins Key West-rep i senaste Res kom såklart lägligt, och jag är grymt nyfiken på exakt hur eklektiskt och varierat persongalleriet verkligen är.
Helt klart är att tempot är annorlunda. Under en kort promenad i morse fick jag en första känsla av det långsamma stämning som präglar stället, både genom de avslappnade cyklisterna, som liksom bara glider fram, och de herrelösa tuppar som spankulerar gator och trädgårdar. En stämning som passar mig alldeles utmärkt just nu.
Lade upp några Miami-bilder på The Threads och The Things, och här ger jag er ytterligare några Florida-snapshots, Hipstamatic-style.
Highway 1 mot Key West, MC-dude i Naples, Sanibel Island.
