Ett febrigt nedslag i den oskrivna månaden februari
Ja, här händer då rakt inte mycket. Sorgligt, då jag fått flera glada tillrop genom Twitter och andra ickedigitala kanaler över mitt bloggande. Är detta tacken till dessa positiva, oberoende uppmuntrare? En hel månad utan uppdateringar – uselt!
Träffade precis David nere på fiket i hörnet Sveavägen-Rådmansgatan. Han talade varmt och vackert om Lissabon, sin nya oas på planeten. Han var närmast lyrisk, sjukt peppad på denna sydeuropeiska utpost, beskrev den som avslappnad, gemytlig, oexploaterad, såsom man kan tänka sig att medelhavsstäder en gång var innan de sipprade ner till oss och vår generation. 8 000 spänn i månaden för en trea mitt i stan. Tomaterna tydligen helt magiska. Han var där i somras och planerar nu att återvända för att skriva och upptäcka nya kreativa världar. Någonstans hade väl jag själv en sådan tanke om min frilanstid… att det just skulle vara tid att vara fri, att förkovra sig, fördjupa sig och kanske i slutändan förvandla sig?
Så mycket av det har det alltså inte blivit, och man får väl skylla sig själv när man öppnar spjällen och välkomnar alla upptänkliga nya uppslag, uppdrag och världar att utforska. Om man ger sig den på att i alla stunder ta in, inte undra på att det blir svårt att ge ut.
Man hamnar i intensiva perioder, som en februari som förutom att vara häradsbetäckt av skrivjobb också öppnade upp för mode- och möbelveckor, intensiv träning varvat med intensiva utgångar, nykterism med eskapism, social bulemi med helger av enbart hemmavarande The Wire-tittande. Har dessutom lyckats bygga lite på hemmet däremellan också, rensat gamla lådor, köpt ny skrivbordsstol och soffa, och skissar nu på den lilla smyckelåda jag lovat att snickra ihop åt min fru.
Hade något slags tanke om att formulera ner mina intryck från mode- och möbelveckorna, men den ack så berömt frånvarande tiden skrattade även den idén rakt upp i mitt ansikte. Har ju haft en tanke om att försöka skriva mig in i den världen, och har väl lyckats hyfsat med ett och annat litet tidningsporträtt, samt den där reportageresan till Florens som enbart var fokuserad på stadens utbud av minutiöst snittat herrmode. Men någonstans börjar jag känna att det är svårt att hitta berättelserna i den världen. Det kanske helt enkelt inte finns så mycket att orera runt en ny Filippa K-kollektion, möjligtvis en ny Post Fire Dew (den förra hatade jag, den senare gillade jag), men allt kokar ju ner till att man måste hitta de mänskliga storysarna. Och nej, jag har inte riktigt funnit dem ännu. Fåfänga kanske bara är fåfänga, trots allt.
Med februari månad i retrospektiv kan jag inte ens påstå att jag har så mycket läsning att rekommendera och dela med mig av heller, även om jag verkligen, för första gången på länge, gillade Vanity Fairs senaste Hollywoodnummer. Det var länge sedan jag plöjde merparten av artiklarna i den tidningen. Nu förfördes jag av såväl Harvey Weinstein-porträttet, det grävande jobbet om Mel Gibsons psyke, resereportaget från mitt stammisställe Paradise Cove, den fascinerande framgångssagan om teveproducenten Mark Wahlberg, samt, såklart, portfoliojobbet som inleddes med drömduon Fincher och Sorkin.
Well well well, mycket längre än så här kommer jag inte denna gång, och inte tänker jag lova en högre densitet i periodiciteten framöver. Men man kan ju alltid hoppas. Tills vidare lämnar jag er med denna lilla pärla, som på ett underhållande sätt sammanfattar samtidens skeende (Tack Kjell!):
