En sjukstugeanteckning i väntan på det tryckta resultatet
Det var väl egentligen en förutsägbar självklarhet att årets förkylning skulle anlända bara ett par dagar efter att vi skickat iväg första numret av Icon till tryckeriet. I dag är andra dagen då jag hasar runt i min nya flanellmorgonrock med fickorna fulla av nässpray och halstabletter och min Macbook Air under armen på väg till soffan för ännu en dokumentär att plöja.
Att förkylningen skulle sammanfalla med min 30-årsdag var väl bara olyckligt, om än inte heller särskilt förvånande. Det känns inte som om jag haft tid att fylla 30. Livet… hur ska jag uttrycka mig… pågår. Aldrig har det varit en sådan stark framåtrörelse i mitt liv som under det senaste året. Kanske var det ett slags slutspurt inför 30-strecket att gifta sig på en strand i Florida på nyårsafton, klämma körkortet under ett par intensiva kursveckor i Flen i April, och därtill hoppa på ett helt nytt jobb som förhoppningsvis – peppar, peppar – kommer pågå under överskådlig framtid, men som åtminstone kommer definiera min yrkestillvaro under de kommande tio åren.
Under det senaste året har jag haft en återkommande känsla av att jag nu trätt in i en period i livet som jag inte kommer komma ur förrän om 10–15 år. Som om jag nu, när vuxenlivet så att säga slutligen är fastställt, lagt i femmans växel och det är på denna växel mitt liv kommer framföras framöver. Det är okej, antar jag. Det gäller bara att fokusera, skriva, njuta, uppleva, och ta de små stunderna när man kan landa. Som en förkylning.
”If you want something done, ask busy person to do it”, sa sitcomstjärnan Lucille Ball. ”Ideas are nothing. Doing is everything”, säger Google-reklamaren Ji Lee. “Love what you love”, skrev Ray Bradbury.
Bra dokumentärer i sjukstugan:
Inside Job. Gastkramande och förklarande om finanskrisen. En perfekt combo är att följa upp med HBO-filmatiseringen Too Big To Fail.
Client-9. Som en spinoff på ovanstående, om Eliot Spitzers uppgång och fall. (Bonuslänk: ett av de mest briljanta New York-omslagen någonsin)
Helvetica. Typsnittsporr.
Art & Copy, om reklambranschens framväxt under efterkrigstiden. Så fascinerande att man efteråt är fullständigt övertygad om att det roligaste som finns vore att säga upp sig och starta reklambyrå, vilket det naturligtvis inte är.
Bra texter:
It’s the Economy Dummkopf, i vilken Michael Lewis försöker förklara både den tyska ekonomin och den tyska nationalkaraktären (väldigt mycket har att göra med deras fixering vid skit, scheisse!).
Hollywood’s Information Man, i vilken Amy Wallace avslöjar Variety-chefredaktören Peter Barts många lojaliteter. Fascinerande för alla Hollywod-nördar.
Fler bra texter på Longform.org. Underbar sajt.
