Allvaret
En av de mer oväntade bieffekterna av att plöja två till ämnet så pass olika dokumentärer som Inside Job och Helvetica efter varandra var att studera allvaret med vilket båda historierna berättades.
Ena stunden tittade jag på allvarliga män i miljöer med bokhyllor i bakgrunden som talade med djupt allvar – och för den delen stundtals blixtrande humor – om hur världen, framför allt USA, under ett par decennier såg sin ekonomi gå käpprätt åt helvete, alltså 10-procents-arbetslöshet-700-miljarder-dollar-i-offentliga-medel-åt-bonus-vd-styrda-banker-åt-helvete.
Andra stunden tittade jag på allvarliga män i miljöer med bokhyllor bakgrunden som talade med djupt allvar – och inte alls samma mått humor – om den fullständiga perfektion som ryms i typsnittet Helveticas balsans, uppbyggnad och modernistiska neutralitet.
Hade man bara viktat allvaret mot varandra hade man lätt kunnat tolka det som om de bägge filmernas ämnens relevans och betydelse i tillvaron var fullkomligt likställda. Och de kanske de är, i något kosmiskt övergripande perspektiv.
För vad vore en perfekt ekonomiskt balanserat samhälle om vi inte hade ett perfekt balanserat typsnitt att dokumentera det med?
