Fart
Mario Andretti, mästare i fart, 1970.
Jag satt uppe igår natt och skrev ett brev till min fästmö inför hennes födelsedag idag, och stötte på en tankegång om mognad.
I brevet handlade det om att man kan vara mer eller mindre mogen för en relation, mer eller mindre kompetent, baserat på vilka erfarenheter man har. Men medan intellektet gärna vill mäta dessa färdigheter (är jag redo för en relation? är det rätt tid i livet? vågar jag släppa in någon med risk för att bli sårad?) så struntar som bekant känslorna i den typen av bryderier.
Och visst, ibland kan intellektet vinna, och det är möjligt att det är bra så – jag räds vissa livsscenarior som hade kunnat utspela sig om jag hade fortsatt en relation för att jag helt enkelt att varit mer “relationskompetent”, och inte fuckat upp den med rädsla och svek. Men faktum kvarstår ju att det är de mest känslostyrda och passionerade relationerna som är värda att satsa på, uppleva och leva i.
Poängen är ju bara att när det inte råder en optimal balans mellan “kompetens” och känsla – och det gör det ju aldrig – så måste man ju kasta sig in i situationer och liksom lära sig under resans gång.
På detta tänker jag mycket dessa dagar, när den löftesrika hösten 2010 kryper allt närmare. Jag står inför en förändring som kommer påverka mitt liv, mitt skrivande, den här bloggen och förhoppningsvis mitt allmänna välmående och känsla av framåtrörelse. Det är spännande, men omöjligt att få huvudet runt.
Men, som den italiensk-amerikansk racerföraren Mario Andretti en gång sa, “if everything seems under control, you’re not going fast enough”.
Den devisen lever jag efter just nu.
