Konrad Olsson

En svältfödd globetrotter njuter av minsta gatubrus

Fri, 20 Jan 2012 00:10:32 +0100

Anlände just till London. Irrade ut ur London Bridge-stationen tillsammans den eminente fotografen Peter Cederling, med vilken jag kommer genomföra morgondagens stora intervju- och fotosession till ett av Icons vårnummer. Och så fort jag tog några steg på trottoaren, passerade en designad ölbar, bländades av en tutade cab som körde emot mig på fel sida av vägen, höjde blicken och såg en gigantisk kon till skyskrapa växa fram upp i himlen, och därmed kände den där kittlande känslan av storstad, urban exotism, förgänglig upplevelseiver och bara ren och skär reseglädje, så insåg jag hur länge sedan det var jag företog mig en riktigt ordentlig upplevelseresa.

Förutom den intensiva tredagarsvistelsen i Istanbul var det Italien senast – sista veckan i april, sista veckan som frilans och sista veckan innan vi på allvar satte igång den monumentala bergochdalbana som är Icon. Det första trekvartsåret som redaktör har varit svindlande roligt, intensivt lärorikt, stundtals hejdlöst stressigt, och det har till stor del utspelat sig i Stockholm, på luncher, i barer, under pressfrukostar, över frilansfikor, samt framförallt vid skrivbordet i vårt redaktionsrum på femte våningen i Bonnier Tidskrifters hus på Sveavägen. Det intensiva flängande som var 2010 års sammantagna resande göre sig icke besvär i 2012 års upplaga av undertecknads yrkestillvaro. Resa gör man som frilans, eller möjligtvis som inredningsreporter med hotellreportage som en huvudsaklig syssla.

En redaktör på en av Sveriges mest textintensiva tidningar ägnar sig åt just det – text. Spånar idéer till, researchar, lägger ut beställningar på, tar in frilansleveranser av, ger feedback på, tar in nya leveranser av, ger ännu mer feedback på, redigerar, skriver bildtexter till, mejlsar fram en ingress framför, samt slutligen rubriksätter personporträtt, reportage, resejobb, krönikor och notissidor.

Det är fantastiskt roligt. Men det är inte att resa.

Vi irrade oss iväg längst Southwark Bridge Street, gick åt fel håll vid en korsning, började fippla papphammaraktigt med kartappen i Iphone och lyckades slutligen hitta fram till hotellet. På vägen stannade jag till och bad Cederling ta en bild på mig. För även om jag bara är här i ett knappt dygn, som till stor del spenderas dödstrött på ett hotellrum, samt förhoppningsvis pigg, alert och samlad under en intressant intervjudag, så ska jag åtminstone ha en löjlig tummenuppbild med mig hem till Sverige som minne.

It’s the little things…

Jag längtar till New York i maj. Den resan är i alla fall oåterkalleligt inplanerad och inköpt.

Nya Icon, full av stilsäker läsning

Wed, 18 Jan 2012 18:10:45 +0100

Icon nr 1/2012 har nu nått tidningshyllorna. Däri finns en massa mumsig läsning, bland annat ett 12 sidor långt porträtt på Monica Förster, Sveriges internationellt sett största möbelformgivare, som gjordes av undertecknad och den eminente, hårt arbetande fotografen Björn Terring under en ljummen höstdag i Milano i november. Ut och köp!

Märkligaste leveransen från Stack Magazines hittills: DOR – A...

Tue, 10 Jan 2012 22:27:51 +0100

Märkligaste leveransen från Stack Magazines hittills: DOR – A journal of Romanian Nonfiction.

Nu är det officiellt: Refused återförenas 2012. Coachella Music...

Tue, 10 Jan 2012 09:36:56 +0100

Nu är det officiellt: Refused återförenas 2012. Coachella Music & Arts Festival 13 och 20 april, samt Way Out West 9-11 augusti.

Knasse på Nyhetsmorgon

Fri, 09 Dec 2011 16:34:56 +0100

Helt snabbt bara. I morse, någonstans före eller efter att den där duden vann fem millar på Triss, spelade A Heavy Feather på Nyhetsmorgon. Titta här och här.

Claes Britton blåser hänsynslöst liv i den insomnade gonzotraditionen

Fri, 09 Dec 2011 10:00:00 +0100

Claes Britton, mannen bakom det legendariska modemagasinet Stockholm New, numera creative director i egna reklambyrån BrittonBritton, gör på kort tid (nåja, ett år…) sitt andra inhopp som skribent i den svenska gratisutdelade konsttidskrriften Artlover.

I det nya numret, ute i går, skriver han en 20 (!) sidor lång redogörelse av en konstöppning i New York av den tyske konstnären Carsten Höller, med vidhängande bilder av Pierre Björk.

Att läsa Claes Brittons alkoholstinna och skabröst ordrika reportage är möjligtvis en utmaning för många. Själv har jag nu, efter att ha plöjt hans två reportage skrivna för designmagasinet Forum för några år sedan (tillgängliga här), samt hans texter för konstmagasinet Artlover, börjat förstå hans reportagemässiga storhet som en svensk Hunter S Thompsson. Framför allt är han väldigt rolig.

Britton skriver med en febrigt utsvävande formuleringsvilja, och i varje reportage är det lika mycket – eller mer! – han själv som är huvudpersonen som ämnena eller personerna han porträtterar. Allt sköljer med i hans texter, från upptakten till att han skriver artikeln, flygresorna till destinationen han ska, samt de ingående skildringarna av hans många gånger hejdlösa alkoholkonsumtion. Där Thompson vävde in allehanda kemiska substanser som pikanta detaljer i sina texter håller sig Britton således till den svenska spriten.

Att utan vidare bakgrundskoll på karln läsa en enstaka text kan möjligtvis uppfattas stötande. Men om man tar in samtliga texter efter varandra uppenbarar sig en stor svensk skribent och författare, som har modet att inte bara skildra ämnet han är satt att skriva om, utan även alla detaljer, kringscener och kuriosa som man själv skulle utelämna.

Ta denna passage som ett varnande eller inbjudande exempel (beroende på vilken sida av smakbaken man tillhör), där han mitt i en passage om ett Carsten Höller-konstverk gör en utvikning om den svenska samekulturen.

Jag delar vidare med Carsten en särskild svaghet för renen. Under mina lappländska expeditioner — de har blivit åtskilliga genom åren — har jag utvecklat ett förhållande till detta kanske inte så intelligenta men sympatiska, godtrogna kreatur till vilkets hela arbetskapacitet, kroppsliga resurser och själva väsen lappdjävlarna, eller, för att uttrycka mig mindre oborstat och politiskt obscent, den samiska urbefolkningen förmätet anser sig äga ensamrätt, utan att för detta självpåtagna privilegium löna renen på annat vis än genom att jaga densamma med skotrar, crossmotorcyklar, fyrhjulingar, amfibiebandvagnar och helikoptrar över fjällvidderna, fånga den med lasso runt hovar och halsar enligt åldrig, utdaterad sed, skära den i öronen, svältföda den vintern igenom i polarskogen och slutligen slakta, stycka och strimla den enligt konstens alla regler och idissla dess torkade muskler som vore de någon djävla tuggtobak där de driver omkring och leker subarktiska cowboys »på fjället» på oss stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalares bekostnad för att sedan smälta dem i sina missnöjda tarmar och skita ut dem miserabelt stinkande på någon obskyr ljungtova bortom jokkröken. Fy fan! Min nästa lappländska expedition blir en straffexpedition!

Bloggnytt

Wed, 30 Nov 2011 13:32:06 +0100

“Jag tänker på en scen i Whit Stillmans film ‘Last Days of Disco’ där en rollfigur går hem och hälsar på en annan. Den sistnämnde sitter och stryker skjortor – en aktivitet som får den förstnämnde att längtansfullt fästa blicken i fjärran och berätta om tiden då han blivit befordrad och unnade sig att låta någon annan kema och stryka skjortorna. ‘For a brief time, I had that’. For a brief time.”

Anna Hellsten – i min mening en av landets mest välskrivande skribenter, en svensk Joan Didion – har börjat blogga igen, här om att bli utlasad från Sydsvenskan, något som ger den glädjande och mycket lovande bieffekten att hon börjar frilansa igen.

***

“Jag delade upp i set om 10 för att inte dö”

Kalle Wahlström gör 225 burpees, lika många som antalet kommentarer han fick av sina läsare dagen innan. Dessutom testar han att träna bakis. Som sagt, bästa träningsbloggen just nu.

***

“Känner mig som yoghurt som skakas innan servering.”

David Sandström fortsätter blogga om artistkarriären

Umeå i mitt hjärta

Wed, 30 Nov 2011 10:02:00 +0100

Jag var i Umeå för några veckor sedan, och förutom den bisarra upplevelsen av att ha sitt eget nördskrynklade ansikte stirrandes på en från tidningsställen så fort man klev in i stadens många sko- och klädbutiker (det brukar besökas en del när frugan och bonusdottern åker med upp, det är något med deras övertro på Umeås konfektionsutbud) så gled mina tankar mest till den stora omdaning som tycks ske på flera hörn i staden.

Kvarter rivs, hus ska resas, namnkunniga arkitekter tycks besöka staden i sällan skådade svärmar. Förutom att det Henning Larsen-ritade Konstnärligt Campus tycks vara hyfsat färdigställt längs älven, att Thomas Sandells badhus är på väg att resas på min gamla gymnasieskola Mimers idrottsplan, samt att mina tonårs hetaste minigalleria Kungspassagen står inför en omfattande omdaning (inklusive ännu en “skyskrapa” där det tidigare stod ett vackert funkishus) så är det stora projektet naturligtvis det kommande kulturhuset Kulturväven, ritat av de begåvade norrmännen Snøhetta, polotröjorna bakom operahuset i Oslo.

Bortsett från namnet (kom igen, det låter ju som något obehagligt som man blir intrasslad i, en säckväv som kväver en med dammiga dansuppvisningar och obesökta poesiaftnar…. Umeå Kulturhus hade funkat, rakt på sak) så låter ju detta som en fantastisk satsning. Exakt vad det kommer fyllas med har jag inte riktigt koll på (här verkar dock finnas en komplett lista) men det är underbart att det ens sker, inte minst eftersom den gudsförgätna parkeringsplats som är Umeås vackra kajkant nu börjar användas till något mer mänskligt bejakande än bilförvaring.

Extra roligt är att den begåvade inredningsdesignern Erik Nissen Johansens byrå Stylt fått uppdraget att inreda både restaurangen i Umeås Kulturhus, samt det närliggande och även det snart helt omgjorda Stora Hotellet.

Men den kanske roligaste lilla detaljen i detta ombygge, som kantats av mången protester och bråk, är att ett gammalt kulturskyddat (?) hus har räddats från att rivas medelst förflyttning…. till kajen!

Där stod det, som ett gammalt kök som ställts ut på gatan efter en Vasastans-renovering – ensamt, uttjänt, oönskat, men ändock räddat, i väntan på oklar slutdestination.

Bilden av en stad i förändring har sällan varit tydligare.

Överblivet hus utanför Hamnmagasinet.

Här ska det bli kulturhus! I bakgrunden: snart helrenoverade Stora Hotellet. Fantastiskt vackra de där tinnarna, som gjorda för ett storytelling-drivet livsstilshotell.

Här ska det bli ny Kungspassage. I förgrunden: Umeås hjärta/smiley/GB-logga.

Bonusbild: älgen på nyrenoverade Rex.

Icon #3

Tue, 29 Nov 2011 18:56:26 +0100

Icon #3 har kommit. Däri skriver jag ett längre porträtt på byggentreprenören Oscar Engelbert, som ställer upp exklusivt för Icon och berättar om sina planer på att resa ett 170 meter hög Herzog & de Meuron-ritad skyskrapa i Hjorthagen. Oscar kan mycket väl vara den som kommer laga Stockholms amputerade förmåga att uppföra arkitektur i världsklass.

Ut och köp!

Det svåra andra numret

Wed, 02 Nov 2011 13:31:05 +0100

Vill bara dela med mig av denna bild som inte hamnade i reportaget i Nöjesmagasinet.

Jag tycker den är oerhört vacker. Andra numret av Icon (2011) och andra numret av Flare Fanzine (2000). Jag är omåttligt stolt över båda.

Tack Bobo!

Jag landar mitt livs första (och förmodligen enda) tidningsomslag

Tue, 01 Nov 2011 09:39:00 +0100

Det här är roligt. Och väldigt smickrande.

Min barndomsstad Umeås eget gratisutdelade nöjesblad Nöjesmagasinet City fick nyligen för sig att de skulle göra ett stort porträtt på undertecknad, med anledning av mitt nya jobb som redaktör för Icon. Det aktuella numrets tema är nördar, och själv slank jag med som just magasinnörden. Tidningens begåvade chefredaktör Jonas Pekkari (som jag inte känner, men som en gång i tiden gick en klass över mig på Bräntbergsskolan) reste ner till Stockholm för att intervjua mig, och min briljanta vapendragare Bobo Olsson ställde upp och tog bilderna.

Två hela uppslag blev det. Samt ett omslag.

Eftersom jag själv ska upp till Umeå över helgen funderar jag nu på hur jag bäst ska skörda frukterna av dessa 15 minuter i det norrländska strålkastarljuset. Spatsera med solglasögon över Renmarkstorget? Kliva före i kön på Rex? Insistera på rabatt på Presspoint i Victoriagallerian?

Läs hela storyn i den här PDF:en. Sidorna 28–31.

(Bild från min svägerskas blogg.)

Kort från Icons värld

Mon, 31 Oct 2011 13:22:14 +0100

Andra numret av Icon har stått i tidningkioskerna en vecka nu. Det är ett fantastiskt starkt nummer, som toppas av ett omslagsjobb om Nobuyuki Matsuhisa, kocklegend och mannen som anses ha gjort sushi till en världsrätt. Reportaget är skrivet av eminenta Marcus Joons och det är dessutom det första stora jobb där jag själv agerat huvudredaktör.

Det är ett fascinerande uppdrag att redaktera texter som klättar uppåt 40 000 tecken (ett längre reportage i Residence var 12 000). Det tar längre tid och det är ohyggligt mycket viktigare att texten är spännande, relevant och intressanta hela vägen. Om läsaren tröttnar i mitten så lägger den ifrån sig texten, så är det bara. Utmaningen är att undvika det, vilket ställer högre krav på struktur och dramaturgi.

Just nu är vi mitt uppe i produktionen av nr 3, vilket skickas till tryck i slutet av denna vecka. I det skriver jag ett stort och väldigt roligt jobb, som legat och ruvat i ett helt år. Det har visat sig att ungefär vartannat nummer är en lagom takt att själv skriva större grejer. Mer hinner man nog inte.

Mer om det senare. Tills vidare vår ni njuta av nummer två, samt den nya redaktionsblogg som vi satt igång med på IconMagazine.se.

Vi hörs.

Om mattidningarna (och utmaningen i att hitta tid för att läsa det senaste Ken Auletta-reportaget)

Mon, 17 Oct 2011 17:14:00 +0200

Senaste leveransen från Stack Magazines: underbart charmiga mattidningen Fire & Knives. En liten trivsam skrift med vackra illustrationer och obefintliga ingresser som skriver om matrelaterade fenomen, människor och upplevelser. Första texten handlar om James Bonds förhållande till quiche, och i samma quirky anda fortsätter det. I all fall verkar det så, jag läste inte så mycket till.

Har haft något slags idé om att verkligen fördjupa mig i och bilda mig en uppfattning om den rådande internationella magjournalistiken* – som ju tycks sprida sig åt alla möjliga alternativa och ambitiösa håll i och med tidningar som Put An Egg On It och Gastronomica.

Men jag har inte riktigt haft tid med det. Bara att läsa igenom Michael Lewis senaste ekonomireportage California and Bust tog ju hela helgen.

Och i dag upptäckte jag att Ken Auletta skrivit ett 20-tal A4-sidor i utskriftsläge i The New Yorker om New York Times-redaktören Jill Abramson.

Så många ord, så lite tid.

* Upptäckte i efterhand denna felskrivning av ordet “matjournalistiken”, men den var ju lite rolig så jag låter stå.

Manlig fåfänga i Florens

Sun, 09 Oct 2011 13:31:05 +0200

Det är en märklig följd av magasinsvärldens ibland hysteriskt långa framförhållning, men nu, samma månad som min nuvarande heltidshemmavist Icon lanserar sitt första nummer, publiceras alltså det långa Florens-reportage jag skrev i januari.

Ur Icon-perspektiv är timingen inte den bästa, men reportaget blev likväl väldigt lyckat. Idén var att skildra den nya arena av manlig fåfänga som herrmodemässan Pitti Oumo har blivit, i takt med att modebloggare som Scott “The Sartorialist” Shuman gjort den lilla gårdsplanen på Fortezza da Basso till ett av världens mest dokumenterade street style-hörn.

Scott intervjuas i artikeln. Det gör även herrarna Carl Davidsson och Joakim Swärd från Stockholms-butiken Rose & Born (bilden), som var snälla nog att guida oss till mässan och staden. Reportaget blev också en matnyttig introduktion till de många fina herrmodebutiker som huserar i Florens.

De vackra bilderna står min evige vapendragare, den briljanta Bobo Olsson, för.

Läs här!

Konken och Knasse

Sat, 08 Oct 2011 15:46:00 +0200

David har lyckats manövrera upp en bild på oss två borta på sin blogg. Den känns rent arkeologisk. Jag tror den är tagen på den kaotiska indiefesteivalen Raj Raj som anordnades i I20-skogen i Umeå under några somrar eller höstar eller vårar i början av 00-talet. Jag är 22, hade inte riktigt fått koll på luggen ännu och befann mig precis mitt emellan två karriärer – just uppsagd på eget initiativ från webbyrån, hade inte ännu påbörjat journaliststudierna.

David ser ut som en vålnad, en skogsspöke som vandrat rätt ut från urskogen in på den där festivalen. Ibland kan han uppfattas så, tror jag, som en varelse från en annan värld, på besök i vår. Det är då man man får påminna sig att han bara är en hyfsat medelklassig kid från Teg. Det är så lätt att klä in kreativitet eller konstnärlighet i en sådan berättelse, upphöja den så att man inte behöver konfronteras med det faktum att den kommer från samma sorts mänsklighet vi alla tillhör. Jag har gjort det själv flera gånger och det leder aldrig till någon konstruktiv analys eller förklarande historia. Man måste, särskilt som journalist, alltid våga gräva sig ner till det allmänmänskliga grundvattnet. Vilken är den personliga storyn bakom verket? Är det månne ett kid från Teg – vars pappa var uppfinnare och mamma dagmamma, båda utrustade med ett stort socialt engagemang och egen replokalsverksamhet – som rymde ett övermått av musikalisk pepp och ett underskott på förmåga att anpassa sig till en normaliserad livsstil? Det kanske inte är en hel historia, men det är en början.

Titta på fingertecknet – W:et. Det står naturligtvis för West Side, väster om Umeälven. Alltså Teg.

(David är för övrigt den enda person jag tillåtit att bli kallad Konken av. Ingen av er andra kommer komma undan med det. Okej?)

Stay hungry, stay foolish

Thu, 06 Oct 2011 10:46:26 +0200

“Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life.”

Michael Lewis intar rollen som det berättande reportagets fixstjärna

Tue, 04 Oct 2011 11:06:34 +0200

I våras skrev Filter-redaktören Mattias Göransson ett fantastiskt porträtt i Publicistklubbens årsbok om Michael Lewis, den amerikanska journalisten som gjort sig ett namn på att skriva långa, underhållande reportage om banker, länder och män i kostym som krisar ekonomiskt. Texten verkar tyvärr inte finnas på nätet, men Gradvall skrev några rader om den här. I texten inledde Göransson med att beskriva hur Lewis blir intervjuad vid något event i New York, och i publiken satt skribentrussinen Gay Talese och Tom Wolfe och nickade medgivande åt sin adept.

Det var en glädjande bild. Reportageskrivandet har äntligen fått en ny fixstjärna.

Lewis sägs tjäna uppemot 50 000 dollar per reportage och kan i princip leva på att skriva en handfull texter om året. Genom åren har författat oräkneliga tecken i främst Vanity Fair och egna reportageböcker. Nu är han aktuell som författare till boken som filmen Moneyball baseras på. (Bara den kombinationen: Michael Lewis adapteras av Aaron Sorkin och gestaltas av Brad Pitt. Yikes!)

Det senaste jobbet jag läste om honom – om Tysklands roll i den nuvarande europeiska krisen – hade en briljant inledning, där han i princip uteslutande skrev om tyskarnas fixering vid olika lingvistiska variationer av ordet skit, scheisse! Mirakulöst nog lyckades han sy ihop den tråden och tecknade ett av de bästa porträtt av Tyskland jag någonsin läst.

Nu har New York magazine gjort ett porträtt på mannen. Jag har inte hunnit läsa än, men eftersom det är en av världens bästa tidningar som skriver om en av världens bästa skribenter borde det inte vara annat än djupt tillfredsställande journalistporr. Måste-läsning.

Bonuslänkar: Longform har en bra Lewis-guide. Han finns givetvis också på Byliner.

Och bilden? Michael cykelhänger med Schwarzenegger under ett Vanity Fair-jobb. Inga konstigheter.

EXTRA! David Sandström slår längdrekord med nya titeln

Sat, 01 Oct 2011 13:56:05 +0200

En notering bara: Davids… förlåt A Heavy Feathers nya skiva heter You’re the lotion on darkness knuckles as it punches light in the face.

Därmed är han tillbaka till de lång-långa albumtitlarna som han lämnade under sin tid med David Sandström Overdrive under 00-talet. Vad mer är – det är dessutom rekordlångt!

Här är David Sandströms lång-långa albumtitlar i fallande ordning räknat på antal bokstäver:

You’re the lotion on darkness knuckles as it punches light in the face (2011)
Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag (2001)
The Dominant Need of the Needy Soul is to be Needed (2004)
Songs to Fan the Flames of Discontent (1996)
Faint Sounds of Shoveled Earth (1998)
The Shape of Punk to Come (1998)

Lista över kortaste titlarna:

Text (2000)
Go Down (2005)
Pigs lose (2008)

Knasse släpper ny musik och begår PR-chock genom att börja blogga

Fri, 30 Sep 2011 14:52:07 +0200

Min vän David Sandström släpper ny skiva snart, under det anonymiserade namnet A Heavy Feather, och som ett slags behjärtansvärt och lite Bambi-föligt försök till PR för detta alster har karln börjat blogga på denna adress. Det är inte direkt inbjudande, varken i design, typsnitt eller testmässigt manér (det här med att på effektivast möjliga sätt kommunicera i sociala medier får väl helt enkelt sägas inte vara hans grej) men som alltid med David finns det många fina pärlor:

Hursom: man får ju aldrig kredd för att man vågat älska, för att man byggt upp nåt fint, om det råkat ta slut efter nåt år. Jag fattar inte det riktigt. De som funkar bra tillsammans från start och klättrar hindren infällda i boendet, resandet och det evinnerliga prokreerandet hand i hand (kön i kön) är väl knappast lika heroiska som dessa den romantiska kärlekens Ahasverusar som bygger och bygger fast det rasar runt dem, trots att de ackumulerande ruinerna av forna livspussel snart skymmer solen och deras vänner, inifrån sina sannskyldigt Le Corbusier-ritade familjekonstruktioner, tröttnat på att lyssna på det som där inifrån snarast påminner om en 14-årig teckningselevs kosmetiska självförakt. Enstaka blommor i öknen.

Läs!

För er nytillkomna läsare som vill bekanta sig med min relation till David och hans musik, samt till David som person, kan med fördel läsa det här gamla blogginlägget, som kan vara något av de bästa jag någonsin skrivit.

Gay Talese visar upp sin hattgarderob för 30-åriga modemediamän

Thu, 29 Sep 2011 22:55:53 +0200

Det här är en av huvudanledningarna till att jag – trots alla dess förutsägbarheter, banaliteter och allmänna skolgårdshierariker – kan älska den manliga modebloggarvärlden så mycket. Två fanziniga dudes har bestämt sig för att träffa Gay Talese och ta en titt på hans hattgarderob (!).

Visst, det har väl gått lite inflation i trettioåriga modemän som idolintervjuat Gay Talese på sistone, precis som det gått inflation i trettioåriga mediemän som idolintervjuat George Lois. Men, hey, bodde jag i New York skulle jag också söka upp både Talese och Lois och fråga skiten ur dem. Och vore jag Lois och Talese, som båda passerat 80-strecket och knappt jobbar längre, skulle jag också ägna dagarna åt att hänga med 50 år yngre kids som inte vill göra annat än att idolintervjua en. Bekräftelsebehovet lär ju knappast vara mindre ju närmre döden man kommer, se bara på Clint Eastwood.

Hursomhelst. Det var en fin liten film det här. Här och här är ytterligare två exempel.