Konrad Olsson

Densiteten i shoppingkassen

Fri, 01 Jun 2012 10:34:58 +0200

Tillbaka nu, från en intensiv, matrik, umgångstät, på mina bästa väns bröllop rörande och i största allmänhet välbehövlig tripp till New York. Givetvis blev det en hel del shopping, och en av dagarna tog vi en coachbuss ut till outletkomplexet Woodbury Common, ett antal New England-pastishkåkar utslängda i en lummig dal i norra New Jersey.

Utbudet var imponerande, något av det bästa jag sett i outletväg, med alla de stora retailbutikerna och lyxmodehusen representerade. Men en dag tillbringad på denna konsumsionsdestination ger ofrånkomligt ett slags besk eftersmak, som efter att ha tryckt en alldeles för stor godispåse vid ett alldeles för vardagligt tillfälle.

Det finns ju något djupt absurt i att alla dessa människor - lika delar skandinaver, asiater och amerikaner - slussas ut i busslaster till en avlägsen, dedikerad plats bara för att bränna pengar på att fylla på sina redan överfulla garderober. Det är något rituellt över det, något nästan högtidligt, som utomjordingar kommer grunna med utebliven förståelse över när de väl tar över vår civilisation.

Proffsen är de som inleder vistelsen med att köpa resväskor av rullmodell och däri lassar sina Coach-väskor och Ralph Lauren-polotröjor under några febrigt konsumtionsstinna timmar. Vissa har walkie-talkies som de kommunicerar med sina medhysteriska shoppingresenärer med. Andra har klätt sig i bekvämast tänkbara outfit, med kläder lätta att dra på och av i provrummen, och som ibland drar åt rena workout-outfits - som om de sedan länge slutat hymla med att en shoppingdag på en amerikansk varumärkesoutlet är inget annat än ett hårt och svettigt träningspass i den personliga stilhygienens höga syfte.

Men vem är jag att raljera. Jag, min fru och min bonusdotter är sedan länge fullblodsproffs i denna gren. Vi vet vad vi letar efter och vad vi ska undvika. Vi fokuserar på några huvudbutiker (i mitt fall J. Crew och Nike Factory Store) och tar andra som bonus om man hinner (Ralph Lauren). Det har till och med gått så långt att vi berömmer varandra när vi INTE köper något. Att spendera en timme i sin favoritbutik och komma ut med ett linne och ett par örhängen, som i fallet med min bonusdotter på billighetsbutiken Forever 21 dagen innan, är en stark bedrift. Det är så lätt att trilla dit och köpa dubbelt upp bara för att utbudet finns där (fråga en man med alldeles för många rutiga J. Crew-skjortor). Det är numera i en mängden grejer man köper utan den kvalitetsmässiga densiteten i shoppingkassen som räknas. För vad är ett enstaka unikt New York-fynd om det ändå späds ut med tre gånger så många onödiga plagg?

Här nu!

Wed, 23 May 2012 12:55:45 +0200

Vaknar upp av stöket på gatan utanför vårt fönster. Ett slags förfinat slammer. Plank som smäller mot asfalt, byggjobbarna hojtande kommentarer, taxibilarnas sus när de rusar bort mot sjätte avenyn. Jag har nog aldrig sovit med en mer new yorkersk ljudbild. Att vi dessutom har en sån där Holly Golightly-brandtrappa utanför vår hyrlägenhets fönster förminskar ju inte intrycket.

Staden där klichéerna alltid levererar.

Såg feelgoodfilmen We Bought A Zoo på planet hit. Matt Damon i regi av Cameron Crowe. Det finns en viss sorts amerikansk familjekomedi som är så ohyggligt mallad, med så tydliga karaktärer, att den blir omöjlig att motstå. Trots att storyn är så förutsägbar, att känslorna – vad man själv ska känna – är så tydligt instruerade.

We Bought a Zoo är en sådan film. Cameron Crowe – som jag av någon anledning, förmodligen efter musikfilmerna Almost Famous och Singles, inbillat mig är något slags undergroundsnubbe, men som egentligen är värsta sortens familjeregissör – måste ju vara perfektionisten inom detta område. Den övertydliga feelgoodfaktorn, tillräckligt familjetillvänd för att vara kommersiell och tillräckligt kreddigt musikval för att inte uppfattas som en total sellout.

På flygplan, efter en skvalpig konjak efter maten, kan det vara precis vad man behöver. Det går liksom att se något intrikat och högkvalitativt i det ögonblicket, på den där lilla skärmen, med de där skräniga små lurarna.

Väl framme: välkomstmiddag på The Breslin, restaurangen i Ace Hotel som ligger ett par kvarter härifrån och en av de stora inspirationskällorna när designbyråer som Stylt inreder Stockholms nya gastropubar och rustika restauranger. Tror det är samma kök som styr nere på The Spotted Pig i Meatpacking District, så naturligtvis blev det lammburgaren.

Jag säger bara: dom där pommesen!

Klockan är 6:49. Vaken jetlagtidigt. Snart väntar en dag av hård shopping.

Stripsen!

Taket!

Resfeber

Tue, 22 May 2012 01:56:19 +0200

New York igen. Förväntningen det innebär. Alla återseenden. Stroset i Soho. Butikerna längs Bleeker Street.

USA igen. Alla minnen det innebär. Sist var för ett och ett halvt år sedan. Vårt bröllop i Florida.

Den här gången är det A som gifter sig. Min bästa vän. Halva släkten på plats. Middagar, cocktails, rehersal dinners, efterfester, dagen-därpå-bruncher och umgänge en masse.

Talet är skrivet, väskan packad.

Om åtta timmar går planet.

Som om jag behöver mer övervikt

Thu, 17 May 2012 19:00:09 +0200

Med bara några dagar kvar till nästa veckas tripp till New York drabbas jag i senaste New York Magazine av det glädjande beskedet att den klassiska tidningsbutiken Gallagher’s Paper Collectibles återuppstått på 12 Mercer Street. Michael Gallagher’s lär ju vara världens mest magasinsmaniska människa, vilket Bon gestaltade väl i sin intervju med samlaren härom året.

Pausunderhållning: Topp tre morgonrockssluskar i filmhistorien

Thu, 17 May 2012 00:07:13 +0200

1. Jeff Bridges i The Big Lebowski

2. Michael Douglas i Wonder Boys

3. Brad Pitt i Fight Club

Kling-Bling!

Tue, 15 May 2012 20:10:00 +0200

Elin Kling blir intervjuad av australiensisk tv.

Det finns ett modernt mediefenomen jag följer med ett slags odefinierbar besatthet, och det är Elin Kling. Jag följer hennes blogg, jag följer hennes Instagram, jag läser hennes tidning. Jag kan inte riktigt få nog av henne. Och det handlar inte om att hennes stil (som inte berör mig särskilt) eller hennes värld (som jag ju inte är en del av) eller hennes sätt att skriva (något hon inte är särskilt… ska vi säga vass på).

Det handlar om hennes levnadskonst, hennes karriärframfart, hennes sätt att kliva rätt in i först den svenska och sedan den internationella modevärlden, liksom greppa tag i dess cojones och bara äga den.

Jag kan inte komma på någon annan medial svensk person som är mer självsäker just nu än Elin Kling. Hennes blogg är som en enda lång framgångsturné över världen. Det är idel premiärer, middagar, visningar, intervjuer, goodiebags, flygresor, klackskor, galaklänningar, taxiresor, kindpussar och outfits. Hon har, förutom den egna bloggen, ett eget magasin, ett eget modemärke och ett eget företag, för att inte tala om att hon var den första bloggerskan som fick göra en egen H&M-kollektion, samt att hon blir fotograferad i modeannonser av Patrick Demarchelier och ständigt porträtterad som it-girl i bloggar och modemagasin världen över.

Trots att jag inte är ett endaste dugg i målgruppen kan jag inte låta bli att följa detta korståg. Nyss i New York, nu en intervju med australiensisk tv, lite jetlag, i med en latte, in i en taxi, ett snabbt Skype-möte med redaktionen i Stockholm…

Jag tänker att hon är ett slags modebloggargenerationens svar på Ulf Lundell, i det att det inte finns någon annan människa som lever drömmen så mycket som hon. På samma sätt som Lundell har fängslat generationer av unga, halvgamla och gamla svenska män med att leva ut drömmen om frihet (och kreativitet och pengar och kvinnor) så måste ju Elin Kling representera ALLT en ung modeintresserad svensk kvinna måste drömma om.

För vad drömmer man om som ung modeintresserad svensk kvinna? En inte allt för vild gissning är att man vill jobba på en modetidning (check) eller ha ett eget modemärke (check) eller få gå på de stora visningarna i New York (check) och sist men inte minst få bekräftelse och bli fotograferad och ombloggad för sin utpräglade stil (vardagsmatscheck).

Och i dag kom beskedet att hennes bloggnätverk Nowmanifest köpts upp av självaste Condé Nast. Go figure.

Två filmer från veckan som gick

Sun, 13 May 2012 13:12:23 +0200

Hermés och Leica förenas i årets största hantverksporriga filmsnutt.

Vogues chefredaktör Anna Wintour vinner på oväntad charm hos The Colbert Report.

Det våras för podcasten

Wed, 09 May 2012 23:58:17 +0200

Har blivit smått besatt av Filip och Fredriks podcast. Sedan jag började lyssna för en dryg vecka sedan har jag tagit mig tillbaka i backkatalogen och plöjt kanske tio avsnitt på väg fram och åter till jobbet. Det är märkligt beroendeframkallande. Lite grann på det sättet som man nuförtiden pratar om att man kan bli beroende, ja, rent utav hög på information. Deras snabbpratande podresonemang är bekräftar det. Att lyssna på Filips och Fredriks podcast är som att scrolla jättesnabbt genom sitt Twitter-flöde eller plöja 1 000 RSS-inlägg på en halvtimme. De har ju liksom gjort en konstart av diskussionsformen sidospår. De är som en pratande version av Kerouacs stream-of-consousness, även om jag misstänker att de, likt Kerouac, är betydligt mer kalkylerade och ospontana än de låter, och att de helt enkelt hittat ett format att prata på som man inte är van vid.

Rusigt är det i alla fall, och jag märker att jag efter att ha lyssnat i bara en kvart automatiskt börjar prata fortare så fort jag tar av mig iPhone-lurarna och träffar en riktig människa. Jag möter en bekant på Birger Jarlsgatan, tar av mig lurarna och hör mig själv liksom fylla i den andre personens meningar och häva ur mig ogenomtänkta bisatser och sidospår jag i vanlig samtalston skulle ha tänkt efter och kanske lagt åt sidan i mitt inre, istället för att babbla ut det i ett Filip och Fredrikskt sidospår.

Man har fastnat i Filip och Fredrik-tempo och det är förmodligen så odrägligt som det låter.

Podcast-formatet har dock satt sig i mig och fascinerar ju mer jag fördjupar mig i det. Det började med att jag lyssnade ikapp Luuk & Lokkos podradiosändning på Sveriges Radio under en nylig solsemester och blev helt betagen. Plötsligt var det som om Lokko kändes ordentligt relevant igen, efter några år av pratiga Svd-krönikor. Kanske är det just radio han ska göra? Det fanns hursomhelst något befriande personligt i pratet, något fräscht i formatets direkthet, något kittlande i dess… erhm, nyhet. Naturligtvis är det inte nytt. Filip & Fredrik är ju snart inne på sin hundrade cast och undergroundhjältar som Martin Degrell har ju refererat till formatet de senaste 12 åren. Men kanske har det nått en tipping point, en kritisk massa, ungefär som när Instagram för någon månad sedan plötsligt växte från en handfull vänner aktiva till ett hundratal.

Alex Schulman uttryckte sig nyligen inspirerat om podcastformatet i en annan cast, Värvet av reklammannen Kristoffer Triumf. Han sa något om att det är så häftigt vad man kan åstadkomma med det. Han lär tydligen planera en egen podcast med Sigge Eklund.

Kanske är våren 2012 för podcasten vad sommaren 2005 var för bloggen. “En riktigt bra podcast ska kännas som att man tjuvlyssnar på ett privat samtal”, skriver Nöjesguidens Parisa Amiri på sin blogg, där hon naturligtvis gör reklam för sin egen podcast.

Man blir ju peppad på att starta en egen.

Om skönhet

Tue, 08 May 2012 20:53:57 +0200

Härom veckan såg jag Drive, Nicolas Winding Refns Hollywood-debut med hyperhunken Ryan Gosling i huvudrollen. Den grep verkligen tag i mig - inte på grund av storyn (som ju var obefintlig), eller på grund av dialogen (också obefintlig), eller skådespelarinsatserna (högst befintliga men icket unika), utan för att den var så andlöst, ögonbedövande vacker.

Det här är ett drag hos mig själv som jag inte riktigt kommit överens med, eller riktigt förstått på djupet. Kanske går det inte att förstå. Men för mig tycks det funka så att när något är sådär överjävligt snyggt – som de nattliga kameraåkningarna över LA och den skönt glansiga åttiotalsestetiken i både mode och musik i Drive – så är det som om något spinner till i mig och upplevelsen blir minst lika stor som när man… tja, läser ett särskilt briljant passage ur en P.O. Enquist-bok, för att rycka ett mer “djupsinnigt” exempel ur hatten.

Det fascinerar mig att jag allt oftare har starka kulturella upplevelser som bygger så otroligt mycket på form, färg, estetik och stämningar. När jag blev intervjuad av Västerbottens-Kuriren härom sistens och fick frågan vad mitt motto var svarade jag: “The story is king.” Det skrivande ordet ska vara huvudsak och stå i främsta rummet - har jag trott. Istället blir jag allt oftare drabbad av upplevelser som Drive, som varken bygger på dialog eller raffinerat historieberättande.

Det här är något hos mig som bara liksom går igång på det snygga, som eggas av estetiken. Det är därför jag kan bli som besatt av Tumblr-bloggar som denna och denna och denna och till och med denna (trots att jag slutat); det är därför jag älskar Jake Davis Test Shoots; det är därför jag finner erotiska magasinet Treats så fascinerande; det är därför mina favoritregissörer är David Fincher, Tony Scott och Michael Mann; och det är nog därför jag föredrar den goda magasinsupplevelsen före litteratur, tv och morgontidningarnas kultursidor – för att allt ovanstående drivs av en utpräglad känsla för estetik.

Gör det mig ytlig? Kanske. Allt jag vet är att det spelar mig allt mindre roll om jag uppfattas som ytlig eller inte. Snarare känner jag att det finns en tråd här att dra i och utforska ytterligare. Kanske är det så, som jag haft en liten aning om, att jag kommer börja dras mer och mer åt konsthållet i min kulturkonsumtion. En yttring som ju inte alls är särskilt främmande för att uttrycka sig medelst estetik.

Ilse och bokhyllan

Mon, 07 May 2012 21:38:41 +0200

I dag bloggar jag om bokhyllor på Icon-bloggen.

Två citat (och en bild på en tiger)

Fri, 04 May 2012 18:09:10 +0200

“Vi säger till varandra att läsarna alltid har rätt, att utmaningen är att lyckas beröra dem, men i nästa andetag skyller vi läsarna för att vara ointresserade, banala och lata – kanske inte så ofta med de orden, men med den innebörden. Vi kör samma pressbilder som konkurrenterna och med samma snabbskrivna texter till. Vi fyller pliktskyldigt mallar, och skär bort det som blir över, i stället för att medvetet undersöka terrängen utanför, bryta mot mallarna, pröva det unika. Vi redovisar meningslösa pratminus i stället för att gestalta mänsklighet. Vi känner mer lojalitet gentemot kolleger och intervjuoffer än mot läsarna. Och vi låter för många halvbakade jobb gå rätt in i tidningen utan att vända och vrida på vinklingar, textgrepp, bildval och materialmix.”

– Kjell Häglund skriver ett Jerry Maguireskt brandtal för ett mer lustfyllt magasinsredakterande i Journalisten

—

”Man får aldrig glömma bort att väldigt få tycker om reklam. För de allra flesta är reklam en kille med dålig andedräkt som tränger sig fram i en fullsatt buss – du vill bara att han ska gå förbi så fort möjligt. Vi har ända sedan starten haft som mål att vi, som reklamskapare, måste ge mer än vi tar. Om du tar värdefull tid av människor så måste de få något bra tillbaka.”

– Reklamaren Linus Karlsson i intervju med Jan Gradvall

—

Trevlig helg!

Florence!

Wed, 02 May 2012 17:16:00 +0200

Med tanke på hur förutsägbart det är av mig att blogga om brittiska magasinsredaktörer och stiligt skäggiga exporrskådisar så vill jag berätta vad som upptagit mina lurar en jobbpromenadshalvtimme ganska många av de senaste halvårets dagar – nämligen tjejen ovan. Alltså, hon som är awesome. Hon som Colin Firth också tycker är awesome. Inte Spice Girls-tjejen till höger.

Hon heter Florence Welch och det var Icons annonschef Lars Hermansson som tipsade mig om henne och hennes orkester Florence + The Machine. I sommar ska jag se dem på Way Out West. Förhoppningsvis blir det lika fantastiskt som detta.

(Bild från Vogue)

Jag omvärderar Tyler Brûlé och Monocle

Tue, 01 May 2012 19:07:00 +0200

Som tidigare skeptisk Monocle-läsare har jag den senaste tiden, det senaste halvåret, ägnat mig åt att på allvar närstudera och, som resultat, omvärdera tidnings- och trendmannen Tyler Brûlé. Jag börjar alltmer se hans tydliga plats i vår allt brusigare tillvaro och det har mycket att göra med hans alldeles egna perspektiv på världen. Efter att ha läst hans Financial Times-krönikor under en tid och på allvar närstuderat hans internationella livsstilshandbok Monocle (och därtill beställt en prenumeration) börjar jag alltmer gilla honom.

Jag börjar se den subtila humorn i det jag tidigare tyckte var besvärande könlöst och osexigt. Jag börjar se hur framgångsrikt konsekventa Monocle är där jag tidigare tyckte de var hopplöst inrutat trista och förutsägbara. Visst blir han stundtals en skrattretande karikatyr på sig själv (all resenamedropping, alla slarviga krönikor skrivna på flygplatser och i flygplan) men Herr Brûlé har efter fem år med Monocle visat att det finns en ny värld där ute och den är global, den är allvarlig, den är entreprenörsdriven och den bryr sig lika mycket om design som om hur politik och statsskick påverkar en plats livskvalitet.

Monocle kommer aldrig att leverera samma hisnande långläsningsupplevelser som Vanity Fair, New Yorker eller New York Magazine (Monocle ägnar sig förresten överhuvudtaget inte åt riktig långläsning) men som guide till en ny, global och medveten värld är den oslagbar. Och allt detta handlar om hur de arbetar med detaljerna.

Vill man ha ett supertydligt exempel räcker det med att läsa Brûlés senaste FT-krönika, där han från sitt eget unika perspektiv förklarar det stora problemet med den ökade användningen av tre specifika pantonefärger, nämligen signalfärgerna gul, röd och orange (eller Pantone 804c, 803c och 802c för att vara exakt) – på arbetsvästar, varningsskyltar och på små dagisbarn. I ett framtida “high-viz society” är det “ditt ansvar att se upp för mig, snarare än att ta ansvar för dig själv”.

En samtidsspaning som bygger lika mycket på känsla för färg, form och arkitektur som på omtanke om våra gemensamma beteenden och våra kollektiva rum.

—

Mer Tyler hittar man:
…i detta nyliga porträtt i Guardian: “Art directing his life, his style is his business model.”
…i detta nyliga porträtt i New York Times, där till och med überlivstilshotellägaren Andre Balázs känner sig utlivsstilad: “I’ve rarely met anyone who is more of an embodiment of the lifestyle that they espouse.”
…samt hos Gawker, som ställer sig den relevanta frågan: Är Tyler Brûlé cool? (Svaret: det beror på hur besatt man är av sin skäggstubb.)

—

Tyler på bild:

Tyler dricker kaffe.

Tyler föreläser.

Tyler i J. Crew-annons.

Tyler i radiostudion.

Tyler med J. Crew-gänget.

Tyler med för långa byxben.

Pausunderhållning: Aiden Shaw

Fri, 27 Apr 2012 17:39:03 +0200

Min Pinterest börjar svämma över av bilder på den här mannen, och det är ju ärligt talat svårt att titta sig mätt på honom. Han ser ju exakt ut så som man själv kommer vilja se ut när man fyllt 45. Skägget, håret, kroppen, blicken, bekymmersrynkorna och de välsittande kostymerna.

Han heter Aiden Shaw och är brittisk författare, före detta vuxenfilmsskådespelare, uttalad HIV-positiv och numera även framgångsrik fotomodell. Det är allt jag vet om honom. Innan jag finkammar internet på mer information tänker jag låta honom vara precis så mystisk och mytisk.

Folk hinner ju inte vara det så länge nuförtiden.

Aiden!

Möt kvinnan som startade den moderna inredningsboomen

Mon, 02 Apr 2012 16:14:10 +0200

I senaste numret av Icon intervjuar jag journalisten, tidningsmakaren och numera inredaren Ilse Crawford – kvinnan som en startade Elle Decoration i England i slutet av 1980-talet och därmed lade grunden för hela den moderna inredningstrenden. I dag är hon hyllad inredare av hotell- och restaurangmiljöer världen över, med ett inte oansenligt antal aktuella exempel i Stockholm.

Jag har träffat Ilse vid ett par tillfällen tidigare och har då uppfattat henne som ganska reserverad och svårtillgänglig. Men under den förmiddag jag och fotograf Peter Cederling fick med henne i januari var hon förbluffande öppenhjärtig och tillmötesgående. Vi fick en lång intervju i hennes kontor, och drack sedan kaffe en trappa ner, i den stora loftdrömmen till våning hon bor i.

För varje nummer som går blir vi bättre och bättre på att bygga våra personporträtt på vårt unika sätt: alltid med ett övergripande perspektiv, en tydlig dramaturgisk story och flera röster som ger dynamik åt porträttet. Med denna mall som målbild känns Ilse Crawford-porträttet som ett av mina mest lyckade.

Men man ska naturligtvis börja med att kasta sig över Klas Ekmans briljanta intervju med allas vår ungdomsidol Slash. Trevlig läsning.

It's me again

Mon, 02 Apr 2012 11:55:02 +0200

I lördags körde Västerbottens-Kuriren ett helt uppslag porträtt på undertecknad. En fin liten text, där jag fick prata om både Icon, den musikaliska kreativiteten i Umeå och mina gudsöner Bill och Ted. Artikeln verkar inte finnas på nätet och jag vet inte om den når dit heller. Efter omslagsjobbet i Umeås lokalmagasin City får väl jag nu anses vara färdigberättad i den stan.

Tue, 13 Mar 2012 15:40:13 +0100

Är smått besatt av Pinterest just nu. På Icon-bloggen förklarar jag varför.

Här hittar ni mig på Pinterest.

Ni har väl inte missat...

Tue, 13 Mar 2012 15:38:48 +0100

…Icon #2/2012. Det snyggaste omslaget vi gjort. Bästa kommentaren kom i den här tweeten: “Omslaget på nya Icon Magazine får en att tänka på West Wing. Budgetmöte med Sam, Toby och Margot.”

En svältfödd globetrotter njuter av minsta gatubrus

Fri, 20 Jan 2012 00:10:32 +0100

Anlände just till London. Irrade ut ur London Bridge-stationen tillsammans den eminente fotografen Peter Cederling, med vilken jag kommer genomföra morgondagens stora intervju- och fotosession till ett av Icons vårnummer. Och så fort jag tog några steg på trottoaren, passerade en designad ölbar, bländades av en tutade cab som körde emot mig på fel sida av vägen, höjde blicken och såg en gigantisk kon till skyskrapa växa fram upp i himlen, och därmed kände den där kittlande känslan av storstad, urban exotism, förgänglig upplevelseiver och bara ren och skär reseglädje, så insåg jag hur länge sedan det var jag företog mig en riktigt ordentlig upplevelseresa.

Förutom den intensiva tredagarsvistelsen i Istanbul var det Italien senast – sista veckan i april, sista veckan som frilans och sista veckan innan vi på allvar satte igång den monumentala bergochdalbana som är Icon. Det första trekvartsåret som redaktör har varit svindlande roligt, intensivt lärorikt, stundtals hejdlöst stressigt, och det har till stor del utspelat sig i Stockholm, på luncher, i barer, under pressfrukostar, över frilansfikor, samt framförallt vid skrivbordet i vårt redaktionsrum på femte våningen i Bonnier Tidskrifters hus på Sveavägen. Det intensiva flängande som var 2010 års sammantagna resande göre sig icke besvär i 2012 års upplaga av undertecknads yrkestillvaro. Resa gör man som frilans, eller möjligtvis som inredningsreporter med hotellreportage som en huvudsaklig syssla.

En redaktör på en av Sveriges mest textintensiva tidningar ägnar sig åt just det – text. Spånar idéer till, researchar, lägger ut beställningar på, tar in frilansleveranser av, ger feedback på, tar in nya leveranser av, ger ännu mer feedback på, redigerar, skriver bildtexter till, mejlsar fram en ingress framför, samt slutligen rubriksätter personporträtt, reportage, resejobb, krönikor och notissidor.

Det är fantastiskt roligt. Men det är inte att resa.

Vi irrade oss iväg längst Southwark Bridge Street, gick åt fel håll vid en korsning, började fippla papphammaraktigt med kartappen i Iphone och lyckades slutligen hitta fram till hotellet. På vägen stannade jag till och bad Cederling ta en bild på mig. För även om jag bara är här i ett knappt dygn, som till stor del spenderas dödstrött på ett hotellrum, samt förhoppningsvis pigg, alert och samlad under en intressant intervjudag, så ska jag åtminstone ha en löjlig tummenuppbild med mig hem till Sverige som minne.

It’s the little things…

Jag längtar till New York i maj. Den resan är i alla fall oåterkalleligt inplanerad och inköpt.

Nya Icon, full av stilsäker läsning

Wed, 18 Jan 2012 18:10:45 +0100

Icon nr 1/2012 har nu nått tidningshyllorna. Däri finns en massa mumsig läsning, bland annat ett 12 sidor långt porträtt på Monica Förster, Sveriges internationellt sett största möbelformgivare, som gjordes av undertecknad och den eminente, hårt arbetande fotografen Björn Terring under en ljummen höstdag i Milano i november. Ut och köp!